Det märks att liten håller på att bli stor nu. Filip växer för fullt både i kroppen och huvudet. Han blir bättre och bättre för varje vecka som går i hanteringen och han blir coolare i vissa delar i ridningen. Dock började jag märka för sådär 1-2 veckor sedan att han kastade mer och mer med huvudet och kände sig besvärad av något. Jag har låtit det ta tid då jag inte varit säker på vad som utlöst denna reaktion. Jag vet att det är nya tänder på gång i denna ålder för hästarna och jag har haft lite koll på hans mun så gott det går. I måndags så va han ännu mer besvärad och både jag och My kunde fort konstatera att han inte alls var sig själv. Så vi red hem och jag försökte kolla tänderna på honom igen, och mycket riktigt så var det dags för att tappa lite tänder. En mjölktand ville inte alls lossna trots att den nya tanden redan kommit och på morgonen dagen efter va han märkbart irriterad i munnen. Då bestämde jag mig för att ringa och boka tid så fort som möjligt för att han skulle få hjälp av en tandläkare. Samma dag, alltså igår, fick vi komma in till kliniken. Filip fick hjälp att dra ut två av de tänder som satt lösa, så nu är det endast en tand kvar för honom att tappa. Den satt fortfarande för hårt, men borde börja lossna inom de närmaste veckorna. Bad om att få honom ordentligt kollad i munnen eftersom jag inte vet när han blev kollad senast eller vad som är gjort sedan innan. Fort kunde vi konstatera att det inte finns några vargtänder kvar och att munnen i allmänt såg väldigt fin ut. Inga sår eller bettrelaterade skador, vilket är väldigt skönt att höra. En av tänderna på höger sida en bit in var lite för hög på insidan och hade nått upp i tandköttet på honom, så där fanns en liten rodnad/svullnad som förmodligen har skapat irritation. Så den tanden slipades ner lite försiktigt och så ska vi göra ett återbesök under sommaren för att se så det inte kommit tillbaka. Nu håller jag tummarna för att det var detta som störde honom och att han blir sitt vanliga jag igen så snart han läkt ihop i munnen ordentligt igen. Vi ska fortsätta att variera mellan det raka bettet med fasta ringar och det tredelade Sprengerbettet, samt att jag ska försöka hitta ett bettlöst alternativ till honom. Ska faktiskt prova att rida honom med Sherris rid-grimma. Han är så pass känslig att jag har svårt att tro att det inte ska fungera. Såklart kommer det inte vara perfekt från början då kommunikationen blir lite annan, men det kommer hjälpa oss i längden. Avslutar med en superglad nyhet - Vår sadel har äntligen kommit!! Nu håller jag alla tummar och tår för att Filip kommer trivas med den och att vi kommer kunna slita på den i mååånga år tillsammans. Kanske är det nu när tänder är fixade och sadeln har kommit som vi äntligen kan börja träna mot att försöka komma ut på tävlingsbanan tillsammans i år. Jag hoppas det. Filip är så enormt fint att jag verkligen vill visa upp honom för omvärlden. Jag hoppas att han vill vara min danspartner på tävlingsbanan.
0 Kommentarer
De senaste två veckorna har en av mina absoluta favorittränare, Peter Nordlander, varit hemma i Sverige. Han flyttade för många år sedan till USA och jag har sedan dess inte haft möjligheten att träna för honom. Peter är den tränare som jag och Sherri startade vår dressyrkarriär med och den tränare som lärt mig allra mest. Så när jag fick höra att han skulle komma hem en sväng och även passa på att träna några ekipage blev jag jätteglad. Vi hann träna hela tre pass för Peter på Stall Nysäters fina anläggning på Alnö. Såklart var det Filip som fick den äran att träna för Peter. Och oj så bra träningar det blev! Det ser inte mycket ut för världen på film, men känslan som vi fick till stundvis går knappt att beskriva med ord. Det är verkligen en känsla som ger mersmak på framtiden. Alla tre träningarna följde samma mönster - avspänd häst som väntar och ger ett jämnt och accepterande stöd på bettet. Filip fick springa i vad som kändes som snigeltrav och verkligen vänta på mig samtidigt som han skulle acceptera att jag faktiskt kan ändra på saker ibland. Ser jag på filmerna så går det inte alls så långsamt som det kändes... Många gånger blir han upprör när jag rör bettet, ändrar ställning, byter varv osv och börjar yra omkring med huvudet, stannar eller springer fortare. Därför skulle jag hela tiden hitta en takt där han verkligen hann med att röra sig igenom hela kroppen och även hinna ändra på sig när jag bad om det. Det är så jäkla svårt!! Från början skulle jag göra något så enkelt som att trava längs spåret och göra små små halvhalter. Låter ju som ett lätt jobb, men Filip är så enormt känslig att minsta lilla jag inte va tillräckligt i balans, tog för hårt eller inte hade bra timing så sa han ifrån. Halvhalterna va så små att ibland undrade jag om de bara fanns i mitt huvud. Jag hann knappt tänka halvhalt så hade Filip samlat sig ännu lite till. Så svårt, men så fin han kändes! Sista passet vi gjorde så kunde jag byta varv, rida serpentiner, göra halvhalter och rida lösgörande "öppna" längs spåret med bra känsla. Fortfarande enormt mycket att jobba på, men jag hittade rätt i arbetet och Filip accepterade det på ett väldigt bra sätt. En stor skillnad mot för hur det kan vara. Vi skrittade inte så mycket då Filip är duktig på att skritta rätt så länge han inte får ha fri fart. Galoppen däremot går endast att ta i korta intervaller då den fortfarande behöver stärkas en massa. Det märktes att detta jobb i traven gjorde att galoppen blev ännu lite svårare då han behövde jobba ännu mer med kroppen. Men det gör verkligen ingenting, för jag vet att det kommer, speciellt nu när vi fått massa nya verktyg att jobba med. Jag är enormt glad att Peter tog sig tid att träna oss och jag hoppas verkligen att han vill komma tillbaka snart igen. Jag och Filip ska verkligen försöka hålla oss till denna ridning nu och jag ska tjata hål i mitt eget huvud om vilken speedlimit jag har när jag rider. Inte rida för fort i framför allt traven. Tur jag har alla tre dagarna på film som jag kan kolla på om och om igen. Nu är hästar fullt igång igen efter vintervilan och fokuset ligger på att jobba upp konditionen på dem båda. Det blir med andra ord ännu mer ridning och träning ute än tidigare. Sherri är en riktig pärla att ha ute i skogen och längs vägarna, hon har alltid stenkoll och är en väldigt trygg individ både själv och med kompis. Jag litar på henne till 110% i alla situationer som kan uppstå. Filip däremot är fortfarande osäker när vi är ute och därför ser jag alltid till att vi har en trygg kompis med oss ut. Han har svårt att komma till ro - både hoppar omkring och kastar stundvis hysteriskt med huvudet. Trots att han är lite osäker så har han börjat ta för sig mer och mer ute och vill gärna springa först. Han får busa hur mycket han vill så länge han känner sig modig och driver på framåt. Det är lika nyttigt för honom att skritta på långa tyglar rakt fram som att galoppera på i ett högre tempo en längre sträcka. Svårast är det dock att skritta, han vinglar och kastar med huvudet mer då. Men vi jobbar på! Han kommer bli lika duktig på att vara ute längs vägarna och i skogen som Sherri innan det är färdigt. I söndags löshoppade båda hästarna. Det var första gången jag löshoppade Filip sedan han kom till mig och han var så mycket modigare än vad jag hade trott. Tanken va att han skulle få galoppera över lite upphöjda bommar och bara få känna sig duktig, men när han verkligen bjöd in till att hoppa så fick han hoppa ordentligt. Hela 110cm skuttade han över med lätthet! Riktigt roligt att se och jag är så stolt över honom. På fredag nästa vecka är det dags igen och jag hoppas att han redan då känner sig ännu lite modigare. Han behöver inte hoppa högt, vill bara att han ska få känna sig duktig och modig. En väldig rolig nyhet är att vi har en dressyrsadel på gång! Den kommer dröja några veckor till, men vi längtar enormt mycket efter den nu. Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Jag har flera gånger börjat skriva för att varje gång halka in på samma spår – den tuffa hösten 2018. Med ett nytt år som faktiskt har börjat på ett av de bästa sätt jag skulle kunna tänka mig så är jag nu äntligen redo att avsluta året som varit och se fram emot året som är framför mig. Att det sista halvåret på 2018 varit tuff är ingen överdrift. Det har varit enormt mycket sorg och smärta blandat med en känsla av att vara helt otillräcklig. Att jag var tvungen att ta bort min fina Haven var fruktansvärt, det är en sorg jag ännu inte hämtat mig ifrån. Mitt hjärta brann extra mycket för henne från första dagen jag såg henne hösten 2016. Hon va verkligen mina drömmars häst och att förlora henne krossade alla mina drömmar där och då. I samma veva krockade jag bilen och min hälsa gick i botten. Hur min egen ork skulle räcka till för att lösa en situation som kändes omöjlig både känslomässigt och ekonomiskt förstod jag inte då. Som alltid löser sig allt, hur mörkt det än ser ut. Min familj, vänner och andra nära bekanta har varit ett fantastiskt stöd och under tiden som gått har saker och ting sakta men säkert löst sig. Filip kom in i mitt liv fortare än jag kunde drömma om en annan häst efter Haven, pappa hittade en superfin Audi i södra Sverige som jag hade råd att köpa och allting har fått tagit den tid det behöver. Mer och mer känner jag att livet börjat få medvind igen. Jag har en bit kvar att komma ikapp, men jag ser positivt på året 2019. Klyschigt nog: Nytt år, nya möjligheter! Det jag ser mest emot nu närmast är att börja sätta igång Filip efter sin 4 veckors långa vintervila. Efter att ha jobbat på hela hösten och varit med om mycket nytt så var det dags för både kropp och knopp att vila. Nu har det börjat krypa rejält i kroppen på honom och det märks att han börjar bli uttråkad så nu är det dags att komma igång ordentligt inför vårens träningar och äventyr. I helgen, lördag-söndag, har jag tömkört honom för att göra av med lite energi innan det är dags att sitta upp. Han är verkligen en känslig häst och även på långa tömmar gäller det att hålla tungan rätt i mun. Han reagerar lika snabbt framåt som tillbaka, det är en väldigt fin balansgång mellan att göra för mycket och få honom till rätt stöd. Han är tveklöst en rolig och otroligt ambitiös häst! Ikväll hoppas jag på att jag hinner sitta upp på honom och rida. Något som har hög prioritet just nu är att få tag i en dressyrsadel. Igångridningen kommer ske i hoppsadeln, men jag hoppas inom kort få tag i en dressyrsadel som passar. Vill komma igång och rida i en vettig dressyrsadel så snart som möjligt för att ge oss båda bra förutsättningar. Men det sagt – låt oss nu göra året 2019 minnesvärt och lyckligt! Nu kommer lite film och tankar från Filips första träningshelg tillsammans med mig. Måste börja med att berömma honom för att han har skött sig så enormt bra. Han har klivit på transporten och åkt utan några större funderingar, något spänd i transporten som gjorde honom lite svettig första dagen, men inte mycket att säga något om. Han kommer lära sig fort att åka. Att hantera honom innan och efter träning, leda, klä på och av och så vidare var inte hellre några som helst problem. Han stod snällt stilla och var med oss hela tiden. Riktigt duktig! På lördagens träning var han lite spänd och pigg. Han fick huvudet lite väl högt upp och trampade mer luft än han gick framåt. Började med att bara rida långa raka linjer längs spåret för att få honom att försöka tänka framåt utan att trampa så mycket luft. Försöka hitta en lugnare takt utan att störa honom allt för mycket. I detta läge är det ingen idé att gå in på volter och böja spår med honom då han tappar både takt och spårning när han svänger med spänning i kroppen. Därför red vi väldigt många varv längs fyrkanten innan vi började smyga i några stora volter. Galoppen blir också svår när han spänner sig, då den blir så enormt stor och han inte riktigt får plats i sin egen kropp. Hela träningen gick ut på att hitta avspänning, takt och balans. Jag försökte att vara med och guida honom utan att störa. Jag hade mer rollen som passagerare än pilot helt enkelt. Allt för att ge honom en så bra upplevelse som möjligt och jag vill verkligen inte pressa honom. Är nöjd över att han skötte sig och inte stressade upp sig mer, hade förväntat mig lite mer stress faktiskt. På lördagen kändes han mycket bättre redan från start! Han bjöd på framåt och tog ett bra och jämnt stöd på båda tyglarna. Han bjöd verkligen in till att jag skulle rida och våga påverka honom, en härlig känsla. Vi började lite samma lika som under lördagen med flera långa raka linjer för att hitta suget framåt för att sedan göra både volter och serpentiner i trav. Efter några serpentiner blev det lite kortslutning i hjärnan för Filip och han började sladda runt på bågarna. Då valde vi att börja galoppera istället för att hitta tillbaka till framåtdrivande läge. Galoppen va även den bättre och jag vågade både sitta lite stilla för att han skulle minska tempot och även rida på honom lite mer framåt. Allt för att börja kunna påverka honom. Han har kommit så pass långt på de veckor jag haft honom att det nu är dags att börja rida mer på honom än bara åka häst. Prova att minska och öka tempot lite i alla gångarter och kräva mer ställning på böjda spår. Det handlar absolut inte om någon som helst samling/ökning än med honom utan bara kunna förändra på honom både framåt och tillbaka. Samlingen och ökningen kommer inte än då han fortfarande är lite för svag för det plus att han sätter under sig så mycket naturligt att jag inte kommer behöva pusha honom mycket för att komma till samling/ökning sedan när styrkan finns. En sak i taget. Jag är helt enkelt väldigt nöjd med honom och är nu ännu lite mer peppad på att fortsätta träna. Något som dock va mindre roligt under helgen var att jag kom fram till att vi verkligen måste byta sadel. Havens sadel ligger bra på honom mot ryggen och ger inga obehagliga tryck. MEN den är lite för trång för Filips enorma bogblad så han skjuter upp och bort sadeln när han kommer till riktigt arbete. Vilket i sin tur gör att jag också skjuts iväg och inte kan sitta rakt över honom, får spjärna emot för att sitta rakt och då får jag istället kramp i ett av benen. Därför har jag nu bestämt att det är dags att hitta en egen sadel till Filip hur mycket jag än älskar Havens Equipe-sadel. Den har varit en dröm att rida i och jag önskar verkligen att Filip hade kunnat ha den. Nu blir det till att prova så mycket sadlar som möjligt och hoppas på att vi kan hitta en som inte ruinerar mig. Måste även sälja min Equipe Glamour, så om någon är sugen på en sån är det bara att hojta. Den har som sagt varit magisk på Haven och jag har suttit som gjuten i den. Till helgen är det dags för mig och FIlip att åka på vår första träningshelg för Jeanna Högberg tillsammans. Det ska bli mycket spännande. Allt är spännande första gången då jag inte vet hur han kommer reagera varken på att åka min transport eller komma till ett nytt ställe med andra hästar. Jag har inga större förväntningar på honom utan hoppas bara att han kommer så pass till ro att vi kan jobba på lite i alla fall.
Under den senaste veckan har vi ridit under lite mer kontrollerade former än vad vi gjort hittills och det har visat gott resultat. Galoppfattningarna och galoppen börjar fungera mycket bättre och det är inte överdrivet mycket hopp och skutt längre. Vi tränar hela tiden på att hitta en bra grundtakt med kontakt fram till bettet. I filmen ovan visar jag ett pass från fredag förra veckan när han va enormt pigg, men ändå lyssnade bra. Han har svårt att hela tiden hålla en bra takt och balans plus att han gärna stoppar in nosen i bringan. Det har dock skett en stor förbättring sedan han kom och jag tror att vinterns träning kommer göra honom väldigt gott. I söndags blev han dessutom helrakad för första gången. Min "nervösa" 4åring sov i drygt 1 timme när jag klippte allt utom benen och ovansidan huvudet. Helt cool med både ljudet och vibrationerna från maskinen. Nu har jag i och för sig en väldigt tyst och bra maskin, men hade ändå trott att han skulle vara lite mer på sin vakt. Sherri blev klippt innan så han fick lite tid på sig att vänja sig vid ljudet då, plus att Sherri stod som stöd utanför boxen och sov med honom under klippningen. Hon är en riktig klippa min ponny som lär mina unghästar att varva ner! Ikväll blir det ett lugnt och väldigt kort pass, på fredag ska vi bara duscha och snygga till oss lite och sedan är det dags för träning lördag-söndag tillsammans med My och Koop. Har längtat efter denna helg länge nu! Jeanna-helgerna är alltid en höjdpunkt! Nu är tävlingssäsongen här hos oss i Sundsvall slut för i år och tiden på året där det kan vara svårt att finna motivation börjar. Själv har jag inte tävlat sedan Havens och min vinst i juni, något som jag minns tillbaka på med både enorm glädje och enorm sorg. Målet för denna höst var att rida MSV C med henne, men istället blev hösten fylld av sorg.
På torsdag ska både Sherri och Filip få sina årliga vaccinationer och en lugn helg med bara mys, pyssel och möjligen korta promenader. På Sherri brukar vaccinationen ta hårt och därför får hon rätt många lugna dagar efteråt för att hinna återhämta sig. Därefter är det dags för mig att kliva in i vinterträningen på riktigt. Jag och Filip har börjat lära känna varandra och jag har börjat få en rätt bra uppfattning om vad vi kommer behöva jobba på i vinter. Andra helgen i november är det träning för Jeanna Högberg som gäller för Filip. Det ska bli kul att höra vad Jeanna tycker om honom, vad hon tycker vi ska jobba på, få hjälp och komma framåt samt att det blir första gången Filip och jag åker iväg från gården tillsammans. En vet aldrig hur hästarna reagerar, men jag hoppas att han tar det bra så vi kan koncentrera oss på träningarna mer än själva resorna. Men vi tar all som det kommer precis som vi gjort med allt annat som varit ”första gången”. Som tur är ska vi träna tillsammans med My och hennes nya häst, så då slipper Filip bli själv i det nya ridhuset och träningarna blir inte precis lika tuffa som när en tränar ensam. Det är nog en bra utgångspunkt denna gång då Filip inte är i toppkondition ännu. Ifjol minns jag att jag var enormt taggad och motiverad inför en vinter med träning då Haven precis kommit till det stadiet där hon gick att börja påverka ordentligt i alla gångarter. Filip är lika gammal som Haven var denna tid ifjol, men har betydligt längre kvar. Dock känner jag mig rätt så motiverad till att träna Filip i vinter, jag tror verkligen att det finns en superfin tävlingshäst under det nervösa skalet som bara väntar på att få komma fram. Jag vill så gärna hjälpa honom dit då jag tror han både skulle göra sig väldigt bra på tävlingsbanorna och passa mig som tävlingsryttare. Därför ser jag fram emot vintern och vilken utveckling den kan ge. Jag hoppas även på mycket snö så vi får vara ute och galoppera längs mjuka, snötäckta vägar! Jag vill under hösten/början av vintern ta vara på att vi får en längre paus i tävlingarna för att verkligen ge hästen av chans till lite vila och sedan komma tillbaka till endast grunder. Under tävlingssäsongen är det fort gjort att det blir lite väl mycket tävlingsridning och grunderna/lösgjordheten blir ibland lidande. Många gånger tycker jag hästarna känns som allra bäst efter en period med endast lösgörande arbete där fokus är tempoväxlingar i balans mellan hand och skänkel. Sherri då tänker ni kanske nu, vad gör hon? Hon är den lyckligaste av pensionärer och får galoppera i skogen mest varje dag. Hon älskar hösten/vintern och våra långa galopper på mjuka/snötäckta vägar! Det enda målet som finns med Sherri är att hålla henne hälsosam och lycklig. Jag har inga krav alls på henne även om vi ibland råkar hamna på ridbanan och rider lite skolor och piruetter, utan allt vi gör är för att vi tycker det är roligt. Mitt löfte till henne är att hon ska få leva lyckligt och utan kraven som kommer med tävlingar, därför gör vi precis det som faller oss in. Men hon är i full kondition, vilket ni förmodligen förstått efter både hästrallyt och hubertusjakten, och det är så jag planerar att det ska förbi. Hennes kropp mår som bäst när hon har fått varit ute och blivit riktigt varmt i hela kroppen, vilket tar nästan 1 timme. I söndags gjorde jag och Sherri något som var bland det roligaste vi gjort tillsammans på över 11 år.. Vi deltog i en Hubertusjakt! Efter Hästrallyt fick några arrangörer/deltagare blodad tand och fortsatte vidare mot att arrangera en Hubertusjakt. Helt fantastiskt tycker jag! Jag önskar verkligen att det fanns mer aktiviteter för oss ekipage som inte tävlar längre och som inte vill använda oss av den traditionella utrustningen. Jag och Sherri kan sällan vara med på några aktiviteter då det många gånger kräver mer utrustning än bara en grimma och en hjälm, tex sadel eller skyddsväst. Okej, skyddsväst kan jag väl köpa på mig och använda, men sadel är inget som vi kommer använda oss av så mycket mer. Sherri får fula svullnader på ryggen efter användning av sadel hur bra den än ligger eller hur kort tid den än är på hennes rygg, och därför vill jag inte att hon ska behöva ha någon sadel. Hittills i år har vi fått dispens på en Pay'n'Jump att hoppa barbacka, i övrigt har all annan aktivitet som vi försökt vara med på avkrävt sadel. Något jag måste säga är tråkigt... Vi vill gärna vara med och alla som känner oss vet att vi utan problem klarar av allt minst lika bra utan sadel som med sadel, om inte bättre.. Därför har jag varit extra glad när arrangörerna för Hästrallyt och Hubertusjakten välkomnat oss med öppna armar trots att enda utrustningen på oss båda varit grimma och hjälm. Hubertusjakten va ren och skär lycka! Vi startade med en gemensam uppvärmning där vi fick känna lite på varandras puls och vilken position alla trivdes bäst på i ledet. Därefter drog det igång ordentligt. En Master ledde gänget ut i skogen på en mycket härlig runda innehållande massa naturhinder och det gick i ett rasslande tempo. Det var stockar, diken, bank och kilometrar av bra skogsväg. Alla hästarna skötte sig och vi kom tillbaka svettiga, andfådda och lyckliga allihopa. Efter att vi hämtat andan lite var det dags för upploppet, vem skulle bli först fram att ta rävsvansen? Sherri och jag gick all in för att va snabbast. Vi va inte först ut i starten, men kom sakta men säkert ikapp. Sherri var helt med på notorna när jag styrde henne mot insidan av hästen som låg före oss inför sista kurvan, hon la in en växel till och fick den perfekta kurvan. Upp i ledning genom sista kurvan och hela vägen fram till rävsvansen. Jag va lite orolig att jag inte skulle få tag i den från hästryggen men det gick! Vi vann! Hela grejen med Hubertusjakt tycker jag är så enormt rolig! Det är fartfyllt, inte så mycket regler och fyllt av skratt. Det är så enormt befriande och det är precis detta jag älskar med att få göra sånt här med Sherri, känna friheten och släppa kontrollen. Det är precis motsatsen mot för den annars rätt inrutade och kontrollerade träningen/ridningen som sker. Foton av: Stefan Forsberg och mamsen.
Den 29e september deltog jag och Sherri i vårt första Hästrally tillsammans - Attmars Hästrally 2018! En helt fantastisk dag blev det. Hästrally går ut på att transportera sig en längre sträcka och längs vägen utföra flertalet uppgifter/svårigheter. Denna gång gick det inte på tid, det var endast poängen för bästa utförda uppgifter/svårigheter som gällde. Jag och Sherri red tillsammans med två tjejer till från Matfors och gick ut allra först i ett startfält på över 40 ekipage - allt från dressyrhästar, hopphästar, islandshästar, ponnys, travare till körhästar med vagn. Det var en stor uppslutning och det blev en mycket lyckad dag! Vi red en sträcka på drygt 2 mil i alla gångarter och fick både visa prov på samarbete mellan häst och ryttare samt hjärnkapacitet när det kom till en klurig frågeslinga. Vi var totalt ute i ganska precis 4 timmar och hösten visade sig från sin bästa sida med alldeles perfekt väder för att vara ute så länge. Sherri var så enormt glad precis hela tiden! Hon skuttade fram av lycka och när vi skulle stå still stod hon bara och trampade och väntade på att få komma iväg framåt igen. Alla jag pratade med hade haft en rolig dag och jag kan bara instämma. Riktigt bra arrangerat och så himla roligt att få göra något tillsammans med andra ekipage som inte är en vanlig dressyr/hopptävling. Här fick alla komma precis som de är - med vagn, med eller utan sadel eller vilken annan utrustning som helst. Jag och Sherri gick ut i terrängen precis så som vi alltid rider, barbacka endast iförd grimma. Tyvärr va vi inte riktigt bäst på på alla uppgifter längs vägen och vann inte, men det delades ut många priser under kvällen på prisutdelningen för både total vinst, maskerad, tapperhet, snyggast utförda uppgift osv. En väldigt rolig upplevelse som jag utan att tveka vill vara med på igen! Fotografer till bilderna är: Linnea Gustin, Maria Tegenfeldt och jag själv.
I söndags när jag och Filip skulle bli fotograferad under ett av våra pass tillsammans så var det en liten kille som sprang som på eld. Han blev lite stressad över att bli helt själv och började då trampa hysteriskt i luften innan han kom på att han kunde springa på framåt istället. Men han var ändå duktig, jag ser det lite som ett genombrott, som att jag förstår honom lite bättre. Han lugnade sig efter ett tag och förstod till slut att ingenting kommer hända när han studsar iväg. Jag står lugnt på honom och håller fram handen och till slut så sänker han huvudet och kliver på framåt. Han blev rejält svettig av all stress i början, men va rätt nöjd på slutet. Min tanke efter detta pass är att jag ska börja rida honom lite mer nu. Under tiden han stått hos mig var detta endast vårt 5e uppsuttna pass tillsammans. Vi har pysslat med mycket annat och han tar allt väldigt bra, det är just ridningen som är en liten nöt att knäcka. På måndagen red vi ut en liten runda tillsammans med en kompis i stallet och då bjöd Filip in till vår första galopp ute i skogen tillsammans. Något han tog med ro och verkade tycka om! Vi fortsatte redan i tisdags med ännu ett uppsuttet pass, innan han får någon dag med lugn och ro. Ett kort pass på bara cirka 20 minuter där jag lät honom rulla på i alla gångarter och göra framförallt övergångar mellan trav och galopp. Sista galoppfattningarna gjorde han i lång och låg form och fortsatte att rulla på i trevlig takt och tempo. Väldigt duktig kille! Nu blir det som sagt någon lugn dag innan vi ger oss på ridningen igen. Målet jag har just nu med Filip är att vi ska sätta en grund där han vågar ta för sig och vågar lita på att jag inte kommer be honom om mer än vad han faktiskt klarar av. Vi rider framåt, framåt, framåt och försöker att springa så rakt vi kan. Det är framåtbjudning och rakriktning med jämn kontakt på bettet som gäller en lång tid framöver. Jag vill verkligen lägga en bra grund för honom, för jag tror verkligen att Filip kan bli min nya tävlingshäst bara han blir modig och vågar ta för sig. Foton av Madelene Björklund!
|
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|