I söndags var det dags för löshoppning igen och Filip va såklart med! Han får vara med varje gång det är löshoppning för att lära sig att lösa uppgifter själv och få självförtroende. Denna gång va han lite ofokuserad och ville hellre va med de andra hästarna, men till slut så gick det bra när jag valde att hjälpa honom lite extra. Han överhoppade sig enormt mycket direkt i början i kombination med att han hellre ville kika på andra hästar, så då försvinner självförtroendet fort och byts ut till stress. Därför känns det extra viktigt att ha med honom på dessa typer av arrangemang så han kan lära sig att både fokusera och vara avslappnad även när det händer annat runtomkring honom. Sakta men säkert blir det bättre, men det är fortfarande en lång väg att gå med honom som med allt annat.
Dock hoppar han helt makalöst! Jag drömmer om att en vacker dag få sitta på hans rygg när han hoppar riktiga hinder, när han spetsar öronen för att sedan ta av från marken och sedan vinklar ut sina makalösa bakben. Kolla bara på honom!
0 Kommentarer
Här kommer en helt ärlig och oredigerad film från hur det såg ut i torsdags när jag red Filip. Detta är tredje passet jag sitter på honom sedan det enorma bakslaget vi hade i januari, bakslaget som gjorde att jag var så nära, så nära att ge upp. Men det var något som gjorde att jag inte kunde ge upp trots att vi den där kalla kvällen i januari höll på att skada oss båda två på grund av att Filip fick panik och inte var kontaktbar när jag satt på honom. Precis som så många gånger förr under vårt 1,5 år tillsammans men denna gång va ännu otäckare. Det trauma Filip fick i samband med sin inridning är verkligen inte att skämta bort, det sitter otroligt djup rotat och ett endaste fel från min sida kan göra att det blir värre. Det är en så otroligt fin gräns mellan ett bakslag och att ta oss framåt.
Första ridpasset började med att han inte ens ville gå framåt med mig på ryggen, My fick istället gå med oss några varv i ridhuset innan den spänningen släppte. Jag fick sedan inte ens tänka tanken att ta i tyglarna så bettet rörde sig i munnen på honom, direkt kastade han huvudet och visade bestämt att jag inte fick använda bettet. Helt okej med mig när han ändå tänkte framåt. Andra ridpasset hittade han framåtläget direkt och galopperade runt i ett högt och glatt tempo i ridhuset med mig på. Fortfarande dock utan att jag fick ta någonting i tyglarna vilket gjorde att jag fick vänta ut honom tills hans själv saktade av och kände sig nöjd. Tredje passet i torsdags var direkt mycket bättre. Han tänkte framåt från första stund jag satt mig på honom och kändes mycket mer avslappnad och till freds med att jag befann mig på hans rygg. Jag kunde under vissa delar av passet erbjuda honom lite kontakt med bettet utan att han protesterade, utan han till och med sökte mitt stöd några gånger. Han får fortfarande springa på i högt tempo och kommer få göra under många fler pass framöver. Jag vill inte att han ska känna att jag hindrar den energi han erbjuder framåt eller att han blir ”instängd”. Han ska få springa så fort han vill och så fritt han vill om så behövs och jag kommer erbjuda honom stöd och ett lugnare tempo tills han frivilligt väljer att ta stöd och stänka tempot. Allt kommer vara helt på Filips premisser och hans önskan är min lag, precis som vanligt. Jag kommer fortsätta rida i hoppsadeln och vara väldigt liten och lätt på ryggen, inte räta upp mig för mycket utan mer vara en liten och mjuk passagerare. Så min sits kommer se ut som skit, men kan jag göra honom nöjd tar jag det. Jag får träna min lodräta och mer starka sits på någon annan helt enkelt. Planen framåt är att göra pass som dessa i lugn och ro ungefär 1 gång i veckan, möjligtvis 3 gånger på 2 veckor. Det ska gå långsamt och han ska mellan varje pass hinna återhämta sig, träna något annat och hinna landa i allt. Vi har ett bra utgångsläge denna gång, bättre än någonsin, och jag tänker göra allt i min makt för att ta vara på det. Fina, fina Freeport börjar äntligen växa i sin kroppen. I februari började vi helt från början med invänjning av utrustning och hantering för att sedan påbörja inridningen. Nu kan jag glatt säga att Pelle, som jag kallar honom, är inriden! Han kan ridas i alla gångarter både med och utan sällskap i ridhus, på utebanan och i skogen och vi har travat över lite bommar på marken. Han har dessutom löshoppats en del senaste tiden och det tar sig för varje gång, han har lite bråttom men det kommer bli toppen när han lär sig backa av lite själv.
I söndags tog vi vår sista ridtur innan en liten minivila innan det är dags att ladda upp inför unghästtestet (om det inte blir inställt pga coronaviruset..). Det blev galopp på vår stora härliga utebana och Pelle bjöd in till stor galopp i friskt tempo. Superhärligt sista pass inför lite vila. My va också med och ta lite bilder på oss så bjuder på några bilder. Under påsk så va jag iväg varsin dag med Filip och Sherri på miljöträning tillsammans med Jämtsäker. Filip fick hänga med första dagen till Björkbackegård där träningarna höll hus. Jag tänkte att han nog skulle fundera lite innan han gick in i transporten eftersom han inte åkt transport sedan i augusti när vi åkte hem från sommarstugan och semestern. Men min stora och numera modiga kille bara traskade på transporten som om det var något vi brukade göra varje vecka. Han åkte helt lugnt och va cool när han väl kom på plats. Så stolt över honom bara över det! Sedan under träningen fick vi träna på att gå i stökiga miljöer, gå både över och under presenningar, genom olika saker osv. Det gick att välja på att leda eller rida sin häst och jag valde såklart att leda Filip eftersom han inte är riden på ett tag. Hela träningen gick riktigt bra och Filip blev mer självsäker för varje stund som gick. Han lärde sig fort att han kunde söka min för att få hjälp och stöd, så himla härlig känsla att han verkligen sökte min kontakt. Speciellt eftersom det är det jag har jobbat så otroligt mycket med i vardagen, att jag vill att han ska söka mig när han blir osäker eller rädd. En stor seger! Sedan reagerar han såklart rätt explosivt, istället för att gå genom/under presenningstältet så sprang vi tex. När vi skulle gå under en stor presenning som hängde som ett tak ovanför oss så började han ta sats redan innan han gått under för att springa igenom och när han kom ut på andra sidan sökte han direkt beröm och klappar ifrån mig. Jag tänker som så att han måste få reagera explosivt eftersom han är en explosiv häst, så länge han inte blir stressad eller tänker bakåt får han reagera hur han vill. All energi han sätter till som går framåt i positiv anda berömmer jag mer än gärna även om det går i 110 knyck just nu. Vi har haft stora problem med att han tänker bakåt och då backar eller stegrar när det låser sig, därför välkomnar jag all energi som går framåt. Kan inte berömma honom nog efter denna träning! Jag är stolt, imponerad och lycklig över honom! Andra dagen var det Sherris tur och henne hade jag verkligen sett fram emot att ta med på denna träning. Hon är den roligaste hästen jag vet när det kommer till miljöträning och hon litar så blint på mig att jag verkligen vill prova och se om hon verkligen är så cool som jag upplever henne. Och nog tusan va hon cool! Presenningar som rörde sig under fötterna, ballonger som gick sönder när hon klev på dem, eld precis bredvid henne, flaggor som snärtade över huvudet och bakom rumpan på henne… Ja hon va cool med allt! Världens bästa ponnyhäst! Det va verkligen roligt att ännu en gång känna hur sammansvetsade vi verkligen är efter alla dessa år. Nästa gång vi tränar för Jämtsäker ska vi få vara med i en avancerad grupp så vi kan få ”utsättas” för ännu mer tuffa grejer. Alla bilderna är fotade av Jämtsäker! |
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|