Nu är vi alla äntligen på gång efter inte bara en tråkig sårskada utan faktiskt två... Precis när såret på knäet hade läkt och stygnen var borta för Saphira så lyckades hon såklart skära sig med skon i karleden på samma ben. Så vi fick vänta ytterligare en vecka innan jag kunde börja sätta igång henne ordentligt igen. Sherri blir också lite lidande när baby är skadad så de har båda haft några riktigt lugna veckor. Men nu är vi som sagt på gång igen alla tre! Sherri tågar på som vanligt och är vår klippa i stormen. Saphira har fått inviga den stora utebanan både från marken och med mig på ryggen samt att vi har varit ute och busat i skogen med våra kompisar. Det jag fokuserar på nu med Saphira är 1. framåtbjudning och balans, samt 2. miljöträning och därför är vi mest ute i skogen tillsammans. Hon får följa med Sherri som handhäst för att lära sig att skritta på ordentligt genom kroppen utan mig på ryggen och få känna sig trygg bland fordon, postlådor och läskiga cyklar eftersom Sherri alltid är helt cool. När jag rider ut Saphira i skogen har vi alltid sällskap så hon ska fortsätta känna sig trygg med sin omgivning, samt att vi kan få draghjälp ifall det dyker upp något läskigt litet dike osv. Grundtanken kring att hon ska gå mycket i skogen är att hon ska bli helt trygg med skogen men även att hon ska få hitta sin framåtbjudning och balans på ett naturligt sätt som hon tycker är roligt. Jag vill att hon ska våga trava och galoppera på ordentligt, att hon ska lära sig sätta under sina bakben och balansera upp kroppen i backar, att hon hittar balans på ojämn yta där hon måste lyfta på benen och att hon stärker kroppen på ett naturligt sätt. Jag älskar att vara ute i skogen med mina hästar och tycker det är viktigt att de lär sig att det är tryggt och roligt att vara ute. En liten dröm är att Saphira ska få hoppa lite terräng en vacker dag och då måste vi ju vara helt bekväma med naturen. Rida på ridbana och i ridhus kommer vi hinna med så det räcker till och blir över när hon blir lite äldre och ska tränas inför förhoppningsvis tävlingar, så jag är glad att vi kan ge oss ut såhär. Framförallt är jag tacksam att vi har så många bra ridvägar hemma i Matfors samt flera perfekta och snälla ridkompisar som vill och kan göra oss sällskap i skogen. I helgen gick 3-årstestet av stapeln och vi missade såklart det på grund av sårskadorna. Väldigt tråkigt när jag vet att hon hade kunnat göra bra ifrån sig, men vi hann helt enkelt inte med att träna tillräckligt mycket och det märktes på henne att boxvilan tog hårt. Så vi ser helt enkelt framåt och hoppas på att få vara med på unghästtestet nästa år istället. Det är tur att vi inte har bråttom.
0 Kommentarer
Saker och ting blir sällan som jag tänkt mig och olyckor händer fort är dagens konstaterande. Baby Saphira hade haft lite för roligt i hagen i lördags… Hittade henne med ett fult sår på vänster framknä på lördag eftermiddag. Tog in henne för att undersöka, göra rent och plåstra om såret. Valde att ha is i magen och vänta tills på söndag för att se hur såret skulle se ut efter natten då jag va väldigt säker på att såret ”endast” va ett köttsår och inte hade gått in i leden. Tyvärr hade knät svällt upp rejält under natten så jag vågade inte vänta mer utan ringde distriktsveterinärerna direkt.
Veterinären Karin kunde komma ut och hjälpa oss på en gång. Hon konstaterade samma sak som mig, ett fult köttsår som tack och lov inte hade gått in i leden. Alternativen va sedan att sy ihop såret och boxvila i 2 veckor eller att bandagera såret i flera veckor och hoppas på att det läker trots att hon rör sig i tex hagen. Eftersom såret har en större lös hudflik och sitter dåligt till på knät så valde vi att sy och låta henne stå på boxvila, allt för en snabbare läkning. Trots att prognosen är så god den kan bli så innebär ändå detta att vi inte kommer ställa upp på unghästtestet i maj. Jag hade precis börjat träna henne efter 5 veckors vila och hade en tydlig plan hur jag skulle få henne så stark och redo som möjligt inför testet. Att både missa träning och stå på box i 2 veckor har precis motsatt effekt jämfört med vad jag hade planerat. Så unghästtestet är avanmält för i år och jag hoppas vi i stället får en chans nästa år. Trots att det både är dyrt och tråkigt med skadad häst så tycker jag ändå mer synd om Saphira och Sherri. Saphira uppskattar inte att stå på box med ett stort bandage och börjar bli lite väl uttråkad… Och stackars Sherri får snällt stå inne som sällskap, så hon stå också på box hela dagarna förutom när vi är ute på tur på kvällarna. Jag tycker synd om dem båda och hoppas att den närmaste 1,5 veckan går fort så de kan få komma ut och röra på sig igen. Idag är det exakt 14 år sedan Sherri kom till mig. Jag blir varm i hjärtat och ögonen tårar sig när jag tänker på att vi har spenderat 14 år tillsammans och att vi förhoppningsvis har massor med år kvar tillsammans. Sherri är mitt allt, hon är min familj och hon har alltid varit min stadiga punkt i livet. Jag har henne så otroligt mycket att tacka för och det finns inte ord att beskriva min kärlek till Sherri.
Foton av: Josefine Strömberg och Victoria Mickelsson I söndags va jag och Saphira iväg på vårt allra första äventyr tillsammans sedan hon kom till mig. Det blev en liten tur i transporten på 30 minuter för att sedan löshoppa för första gången sedan hon kom. Hon klev på transporten efter nån enstaka minut och sedan bar det iväg. Det blåste rätt rejält när vi kom fram till anläggningen där det va mycket liv och rörelse med både bilar, människor och hästar. Trots det så gjorde Saphira inte mer än att hon höjde upp huvudet och lyfte upp svansen rätt upp och tog ett varv runt mig eller Tess som höll henne, men ingen panik eller att hon skulle dra iväg med oss. Duktig tjej! Väl i ridhuset så hade hon väldigt svårt för att stå still och bara ville göra något, så jag fick släppa henne ganska fort så hon fick springa av sig. När hon sedan fick vänta på att vi skulle lägga upp hindren så passade hon på att rulla sig på båda sidorna.... Lilla skitungen! Men skönt ändå att hon är så pass trygg i sig själv att hon vågade rulla sig. När hon sedan skulle hoppa så märktes det att det inte va första gången hon löshoppade, hon har hoppat någon gång nere i Skåne också i höstas. När hon kom fel så rättade hon sig bra och hon va hela tiden modig och vågade fullfölja alla språng. Blev väldigt glad när jag såg henne hoppa och kan inte mer än att längta tills jag får sitta på henne rygg och hoppa i framtiden. Det allra häftigaste under dagen va ändå kontakten jag kände med Saphira. Mellan varje språng hon tog fick hon stanna på långsidan och jag berömde henne högt med rösten en bit ifrån henne. Varje gång jag berömde henne så såg jag hur hon verkligen letade upp mig med blicken och tog emot mitt beröm. Hon har samma typ av blick som Haven hade - en blick som verkligen glöder av lust och glädje. Jag älskar verkligen hästar med den blicken och det gjorde mig så otroligt lycklig att se henne sådär när vi va iväg. När vi skulle hem så va Saphira lite väl trött i huvudet så det blev lite kortslutning när vi skulle lasta . Efter en mindre diskussion om hur vida en kan gå bredvid transporten istället för att kliva på den så klev hon ändå på och vi tog oss hem ordentligt. Så nu blir det lite lastträning framöver för damen, men helheten för dagen va såå himla bra. Jag är så nöjd med henne! Min fina fina bäbishäst. Nu har Saphira varit hos mig i nästan 2 månader och det är dags för hennes första vila. Hon har skött sig helt exemplariskt sedan hon kom och det har varit en fröjd att få arbeta med henne. Hon får utan att tveka högsta betyg och jag vågar nu påstå att hon räknas som inriden. Otroligt stolt över henne! I filmen ovan har jag klippt ihop alla videos jag har på henne från första tillfället hon skulle börja ridas in till sista ridpasset vi gjorde när vi sprang över några bommar. Några få pass i mitten saknas då jag red själv, men det mesta finns faktiskt dokumenterat och det är jag så glad över. Det som visas på filmen är hur jag har valt att rida in henne utifrån mina egna erfarenheter och åsikter. Har alltid sagt att min nästa häst ska ridas in barbacka i grimma och Saphira fick äran att vara den hästen. Skriver inte så mycket mer då det är svårt att skriva ner exakt varje steg, varför jag gör så som jag gör osv då det mesta jag gör är helt och hållet utifrån min egen känsla för hästen. Har ni några funderingar om något får ni jättegärna kommentera och fråga. Jag förundras över hur hästar kan förändras bara av att byta hem, få ny människa och nya kompisar. Saphira har varit hos mig i 6 veckor nu och hästen som beskrevs för mig i telefonen 5 dagar innan hon kom till mig har jag inte sett skymten av. Saphira beskrevs både lite skämtsamt men också seriöst som ett litet monster, en häst som inte lät sig tämjas av människorna runt sig. Att hon behövts höga doser lugnande när hon haft sår som behövts fixas med, att hon va bråkig vid verkning så länge hon inte stod i hagen med sina kompisar, att hon anfallit människor vid vissa tillfällen och att hon räknats som opålitlig så hon blev aldrig inriden på de 10 veckor hon va iväg för inridning. Jag hade hög puls när jag, pappa och My mötte upp lastbilen som kört henne från Skåne. Vad hade jag gett min in på? Hur skulle jag kunna hantera henne utan att det skulle hända en olycka och någon skulle bli skadad? Hundra olika scenarion gick genom huvudet dagarna innan och när jag väl var på väg för att hämta upp henne. Den totalt orädda delen av mig lovade att det skulle lösa sig, att jag har tillräckligt med mod, kunskap och tålamod för att reda ut denna typ av häst. Att människor som känner mig var helt övertygade att jag var rätt person för denna häst. Jag lyssnade på den delen av mig själv och såg fram emot att träffa min nya häst. Samma sekund som transportören öppnade rampen och jag fick se henne så smälte hela mitt hjärta. Samma sekund som jag såg henne visste jag att det skulle bli bra, att jag skulle göra allt för att ge henne ett liv hon kunde älska. Jag tror hon kände samma sak när hon kom ut, att alla vi som stod där runt henne redan älskade henne helt villkorslöst.
Hon traskade på transporten och vi tog oss hem till Matfors. Världens bästa ponny Sherri välkomnade henne med ett djupt brummande ljud och jag kunde inte mer än vara tacksam för att Sherri ständigt är min klippa i livet och alltid tar hand om nya kompisar så väl. De fick tillsammans stå inne i några timmar för att Saphira skulle få äta, dricka och vila lite samt att de skulle få hälsa på varandra ordentligt. Hon tog tillfället i akt att rulla ordentligt, dricka vatten, äta hö och sedan ta en tupplur – tryggt övervakad av Sherri hela tiden. På kvällen gjorde hon premiär ute i hagen tillsammans med Sherri, vilket resulterade i ett endaste litet pip och sedan stod de sida vid sida inne i vindskyddet tillsammans och åt resten av kvällen. Senare tog jag tillfället i akt att tvätta Saphira när hon var trött efter resan. Jag tänkte att hon kanske inte skulle gå att tvätta senare så hon fick snällt duscha samma dag hon kom. Tess hjälpte mig att stå bredvid när jag duschade henne och det var inga som helst problem. Inte heller var det ett problem att tvätta de små sår hon fått på benen efter transporten. Snällt stod hon i boxen och lyfte lite försiktigt på benet jag skulle fixa med. Inte en endaste tendens till att sparka, bli arg eller liknande. Överöst av beröm från både mig och Tess var hon nöjd med sig själv och la sig för att sova. Dagarna och veckorna har sedan gått. Jag har behandlat henne som vilken unghäst som helst, gett henne valmöjligheten att vara med och hitta på saker eller gå ifrån mig. Hon har varje gång utan att tveka en sekund valt att vara med mig, valt att lita på mig. Hästen som beskrevs i telefonen till mig har jag inte sett skymten av. Hon är en av de smartaste och klokaste unghästar jag någonsin mött, hon svarar alltid med att spetsa öronen och titta med nyfikna ögon på mig när jag frågar henne något. På 6 veckor har vi gjort mer än vad jag någonsin hade drömt om att vi skulle ha gjort. Jag hade bestämt att allt skulle få ta tid, hon skulle aldrig känna sig pressad till något och unghästtestet senare i vår var inte ens att tänka på. Hon skulle få all tid i världen att bli en trygg individ. Här står vi nu, 41 dagar senare, och hon räknas nu som inriden både i ridhus och ute i skogen. Jag hyser största kärlek och respekt för henne, inte bara för att jag älskar hästar, utan för att jag är övertygad om att hon känner samma sak för mig. Vi började med promenader ute och att hon fick vara med i ridhuset och kolla på när jag tränade andra ekipage för att sedan springa några varv på longerlina. Hon tog allt med ro, gillade att vara med, och jag kände direkt att jag kunde börja jobba med inridningen av henne. Andra passet vi jobbade med ridningen satt jag på henne – barbacka med grimma och grimskaft. Tredje passet travade hon några varv i ridhuset med mig skumpandes barbacka uppe på hennes rygg i bara grimma. Att rida in henne helt utan sadel och träns var en självklarhet för mig. Jag må bli kallas dumdristig, ha dödslängtan och vara totalt orädd… Men det är inte det som driver mig, det som driver mig är viljan att ge de unga hästarna den bästa upplevelsen jag någonsin kan ge av att börja bära oss människor. Jag vill att de ska vilja ha mig på ryggen, inte bli tvingad att bära mig. Inga flyktvägar stängs, de har all möjlighet i världen att säga ”nej tack, detta vill jag inte” och jag kommer alltid respektera det. Ömsesidig respekt kommer alltid vara det som driver mig. Jag har mött alldeles för många hästar som blivit knäckt och orättvist behandlade av människor. Dessa stora vackra djur förtjänar allt fint vi någonsin kan ge dem i livet. Saphira är så rätt för mig och jag vill tro att även jag är rätt för henne. Jag, Sherri och Saphira kommer ha många fantastiska och roliga år tillsammans. Jag längtar redan tills i sommar när Sherri ska lära henne att bada. Jag längtar efter alla äventyr vi kommer åka på. Jag längtar efter varje steg på vägen vi ska ta tillsammans. Framtiden är ljus – för jag har Sherri och Saphira. Jag är kär… I min nya häst Saphira!
Jag har vetat om henne sedan i höstas, men tvekat… Jag hade en ganska tydlig målbild när jag började söka häst efter Filip. Sto, bli närmare 170cm, hoppstam. Jag gillade henne egentligen direkt när jag fick två korta filmer skickad till mig ifrån My(som känner uppfödaren). Hon är dressyrstammad och har stundvis varit lite av ett ”monster” att ha och göra med, därför tvekade jag. Ville jag verkligen lägga tid på ännu en så speciell häst? Skulle hon vara värd den mödan när hon inte va det jag letade efter? Tiden gick och inga andra hästar som jag gillade dök upp i min låga prisklass… Saphira kom på tal igen och denna gång va det något som sa i magkänslan att det va rätt. Så från att ha bara sett två små klipp på henne lös i ett ridhus i höstas, inte pratat med uppfödaren eller träffat henne så skickade jag ett meddelande: ”Okej, jag VILL ha henne!” Sagt och gjort – 6 dagar senare stod jag, My och papsen redo att plocka upp min nya lilla stjärna när hon kom med lastbil till Sundsvall. Hon smög av lastbilen, kollade sig piggt omkring, klev direkt på min transport och så åkte vi hem. När vi väl kom hem fick hon gå in i boxen bredvid Sherri och vila en stund. Hon rullade, drack vatten, åt hö och la sig sedan för att vila. Senare på dagen släppte jag ut henne tillsammans med Sherri i hagen. Eftersom hon har hoppat ur hagen mer än en gång i sitt liv så va jag livrädd att hon skulle hoppa ut och därför släpptes hon ihop med Sherri direkt, har hon sällskap kanske hon hellre vill vara kvar i hagen tänkte jag. Jag brukar vilja låta det gå en vecka eller två innan jag släpper ihop för att det inte ska bli något drama, men nu släpptes de ihop direkt och det fungerade från första stund. Inget skrik, inget bråk, bara en nöjd bäbishäst som gick kloss i kloss med sin nya ponnybästis. På kvällen passade jag på att bada henne ordentligt medan hon fortfarande va trött efter transporten och inte orkade göra motstånd(haha), hon va väldigt skitig efter både livet på lösdrift och ha åkt transport. Dagarna har gått och jag har väntat på att hon ska bli pigg och börja hitta på hyss. Trots att hon nu är pigg som tusan så sköter hon sig som en riktig pärla. Det sägs att hon har både sparkat fram och bak, bitits och gjort utfall, men hittills har jag inte ens sett henne lägga bak öronen. Hon har glatt låtit mig tvätta små sår på benen, lyft och dragit i alla benen, petat i både näsa och öron och allt som hör till vardaglig hantering. Summeringen hittills är att jag har hittat en riktig liten pärla! Hon är smart som tusan, snabbtänkt och snabblärd och har stenkoll på mig i varje steg jag tar. Jag älskar allt med henne! Ston är det bästa, jag klickar så otroligt bra med dom. Så nu ser jag fram emot varje dag jag får jobba med henne och jag längtar verkligen tills den dagen jag kan sitta på hennes rygg. Lite allmän info då. Hon heter Stallerhult Saphira, född i juni 2018(2,5år nu), uppfödd och köpt av Karolina på Stallerhults Gård, efter Van Vivaldi – Seraphine – Gribaldi. Hon är mörkbrun(ser svart ut), har en liten vit stjärn i pannan och en liten vit fläck på mulen, är ca 157-158 idag och blir med lite tur närmare 165cm som fullvuxen. Flera gånger har jag försökt skriva detta inlägg som är till minne av min älskade guldgosse Filip, men hjärtat gör så ont och sorgen över både Haven och Filip sköljer över mig varje gång. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Att Filip kom till mig för att jag ville rädda honom tror jag ingen har missat. Denna otroligt söta, rädda och introverta lilla fux-valack med ett hjärta av guld och gångarter jag bara kunnat drömma om. Han va allt jag inte skulle ha, men jag kunde inte förmå mig att låta honom hamna hos någon annan med risken att han skulle bli ännu mer missförstådd. Drygt 2 år fick vi tillsammans innan Filips kroppsliga problem blev för stora och det märktes både fysiskt och psykiskt. Men när dessa 2 år hade gått så förstod vi varandra, vi hade båda lärt oss att läsa av varandra och många gånger kunde jag prata ett så tyst språk med Filip att ingen annan kunde uppfatta vad jag ville honom och han svarade med sån entusiasm. Filip var klok, otroligt klok, men hade svårt att lita på människor efter att ha blivit knäckt som yngre. Att han vågade lita på mig var det vackraste han hade kunnat ge mig, bandet mellan häst och människa är något av det finaste som finns. Jag kommer alltid minnas Filip som den sköraste av själar jag någonsin mött, men samtidigt så vacker. Jag kommer minnas när han hade lärt sig lita på mig hur han tyckte sin mula hårt emot mig för att få stöd i situationer han tyckte va jobbiga. Jag kommer minnas att han gav allt han hade för min skull, att han gav mig glimtar av magi trots att hans kropp motarbetade honom i varje steg. Jag kommer minnas honom med så mycket kärlek. Filip har lärt mig så otroligt mycket. Tack vare honom har jag blivit ännu mer uppmärksam som hästägare, lärt mig använda min mentala kraft och mina känslor på en helt ny nivå när jag jobbar med hästar och han har gjort mig till en ännu mer balanserad och känslig ryttare. Som varje häst jag möter i livet har jag dem alla så enormt mycket att tacka för, att för varje häst jag lär känna och möta upptäcker jag en ny eller djupare sida av mig själv. Trots att dessa 2 år med Filip mest bestått av motgångar så har det hela tiden varit värt det. Längs vägen har det funnits mening, det har funnit stunder jag har varit lyckligare än jag någonsin varit, det finns lärdom jag aldrig hade lärt mig om det inte vore för honom och jag ångrar inte en sekund att jag gav honom två sista bra år i livet innan han fick somna in. Jag älskar dig för evigt min vackra Guldgosse . Fotograf till dessa fantastiska bilder är vår bästa Clara - Fotograf ACE
Klicka på bilderna för att se dem i större format. Fotograf: Anna-Clara Eriksson - Fotograf ACE Sista veckorna har varit minst sagt omtumlande. Filip fick ett rejält återfall på en måndag och på onsdag samma vecka ramlade en av mina närmaste vänner av sin häst och bröt nacken när vi red tillsammans. På torsdagen bokade jag en tid på kliniken för utredning till Filip. Han kan inte vara smärtfri när han får dessa bakslag och synen av att se min vän bryta nacken fick mig att inse att jag inte är odödlig.
Filip har gått helt fantastiskt bra under några månader nu i höst och jag har verkligen trott att det skulle gå, att jag skulle kunna hjälpa honom att bli den underbara häst han är. Men nu sätter kroppen stopp en gång för alla. Det senaste bakslaget va rejält, både jag och FIlip va skärrade när det hände och jag trodde faktiskt vi skulle dö där ute i skogen. Klinikbesöket gav svar på alla beteenden relaterade till smärta som han har. Vart vi än tittade i kroppen på honom hittade vi fel som både har uppstått på grund av trauma tidigare i Filips liv och även en del som troligast är medfött, alla skador har funnits i kroppen hela tiden när jag haft honom. Det är så mycket känslor som befinner sig i min kropp efter detta. Jag är besviken och tom för att jag verkligen trodde att Filip skulle bli bra. Jag är ledsen över att han har haft så ont i nästan hela sitt liv. Jag är arg på människor som han varit hos tidigare i livet. Men mest av allt känner jag enorm hjärtesorg över att behöva förlora ännu en bästa vän. Filip blev utdömd på kliniken på grund av flera anledningar. Nu är det försäkringsbolagets beslut kvar. Mitt hjärta går i tusen bitar för denna häst. Fotograf: Maria Tegenfeldt @mariategenfeldt Lördag den 3e oktober var Filip med i sitt första hästrally någonsin, nämligen Attmars Hästrally!
Sherri har varit med alla år som Attmars Hästrally har varit, men i år va det även Filips tur att vara med. Red först ett varv på Sherri och sedan ett varv på Filip. Hästrallyt går ut på att rida en längre sträcka, denna gång 1,8 mil, och utföra olika stationer längs vägen för att samla poäng. Sedan arrangerar såklart varje arrangör det lite olika, men grundprincipen är att rida en längre sträcka och utföra stationer längs vägen till häst. Årets tema på Attmars Hästrally var Rosabandet, en hyllning till en hästkvinna som gått bort i cancer, så såklart klädde vi upp oss i rosa färger. Det var upp mot 50 starter i lördags och vi hade otroligt tur med vädret, det blev verkligen en kanondag. Eftersom FIlip har varit så otroligt cool senaste tiden så bestämde jag mig i sista stund att anmäla honom till hästrallyt. Vi red tillsammans med familjen Magnusson och deras två rutinerade och coola hästar, så Filip skulle få bra stöd. När han väl kom på plats så va han så otroligt cool trots att han mötte Sherri som redan gjort sitt rally och det var massor med människor och hästar på för honom ett okänt ställe. Han stod stilla när vi fixade honom och sedan va det inga som helst problem att sitta upp och rida ifrån Sherri för att komma till start. Bara där va jag imponerad av honom! Trodde absolut han skulle protestera när Sherri skrek efter honom, men icket. Men pigga glada öron skrittade han iväg ut på rally tillsammans med sina nyfunna hästkompisar. Första sträckan gick kanonbra och han höll sig lugn och glad. Sedan blev det struligt en stund på mitten av rallyt där han stressade upp sig för att några hästar i gruppen innan galopperade ifrån oss och han fick stresspåslag vid en station där det låg en presenning på marken. Så han spände sig och började lätta i framdelen och visste inte riktigt vart han skulle ta vägen, det var precis som att han va förtvivlad över att bli lämnad trots att han inte blivit det. Han höll på så en stund ute i skogen och till slut var enda sättet att lösa det på att verkligen trava på honom framåt och kräva att han tänkte framåt istället för uppåt/bakåt. Det löste sig bra och sista biten kunde han åter igen slappna av och ta sig säkert in i mål. Väl i mål stod alla hästar och människor och väntade på oss för att det skulle bli prisutdelning efter att alla kommit i mål, vi va sist ut och sist in i mål. Filip höll sig helt lugn trots applåder och mycket rörelse ända tills jag klev av och en gammal stallkompis gnäggade på honom, men sedan gick vi bort till transporten och då lugnande han ser sig direkt. När han var ombytt och klar så gick vi tillbaka till människorna och hästarna för prisutdelning och då va han lugn och cool hela tiden trots högtalare, applåder osv. Jag är riktigt stolt över honom att han klarade av hela dagen så otroligt bra och att han kunde varva ner trots att han stundvis blev stressad. Stora framsteg! Måste även hylla och tacka Tess som alltid ställer upp på våra äventyr. Hon skjutsade både Sherri och Filip fram och tillbaka mellan stallet och rallyt under dagen så de slapp vänta på varandra i transporten. Så guld värt! Både jag och hästarna litar på henne till 100% så det är en stor trygghet att ha henne med. <3 |
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|