Jag förundras över hur hästar kan förändras bara av att byta hem, få ny människa och nya kompisar. Saphira har varit hos mig i 6 veckor nu och hästen som beskrevs för mig i telefonen 5 dagar innan hon kom till mig har jag inte sett skymten av. Saphira beskrevs både lite skämtsamt men också seriöst som ett litet monster, en häst som inte lät sig tämjas av människorna runt sig. Att hon behövts höga doser lugnande när hon haft sår som behövts fixas med, att hon va bråkig vid verkning så länge hon inte stod i hagen med sina kompisar, att hon anfallit människor vid vissa tillfällen och att hon räknats som opålitlig så hon blev aldrig inriden på de 10 veckor hon va iväg för inridning. Jag hade hög puls när jag, pappa och My mötte upp lastbilen som kört henne från Skåne. Vad hade jag gett min in på? Hur skulle jag kunna hantera henne utan att det skulle hända en olycka och någon skulle bli skadad? Hundra olika scenarion gick genom huvudet dagarna innan och när jag väl var på väg för att hämta upp henne. Den totalt orädda delen av mig lovade att det skulle lösa sig, att jag har tillräckligt med mod, kunskap och tålamod för att reda ut denna typ av häst. Att människor som känner mig var helt övertygade att jag var rätt person för denna häst. Jag lyssnade på den delen av mig själv och såg fram emot att träffa min nya häst. Samma sekund som transportören öppnade rampen och jag fick se henne så smälte hela mitt hjärta. Samma sekund som jag såg henne visste jag att det skulle bli bra, att jag skulle göra allt för att ge henne ett liv hon kunde älska. Jag tror hon kände samma sak när hon kom ut, att alla vi som stod där runt henne redan älskade henne helt villkorslöst.
Hon traskade på transporten och vi tog oss hem till Matfors. Världens bästa ponny Sherri välkomnade henne med ett djupt brummande ljud och jag kunde inte mer än vara tacksam för att Sherri ständigt är min klippa i livet och alltid tar hand om nya kompisar så väl. De fick tillsammans stå inne i några timmar för att Saphira skulle få äta, dricka och vila lite samt att de skulle få hälsa på varandra ordentligt. Hon tog tillfället i akt att rulla ordentligt, dricka vatten, äta hö och sedan ta en tupplur – tryggt övervakad av Sherri hela tiden. På kvällen gjorde hon premiär ute i hagen tillsammans med Sherri, vilket resulterade i ett endaste litet pip och sedan stod de sida vid sida inne i vindskyddet tillsammans och åt resten av kvällen. Senare tog jag tillfället i akt att tvätta Saphira när hon var trött efter resan. Jag tänkte att hon kanske inte skulle gå att tvätta senare så hon fick snällt duscha samma dag hon kom. Tess hjälpte mig att stå bredvid när jag duschade henne och det var inga som helst problem. Inte heller var det ett problem att tvätta de små sår hon fått på benen efter transporten. Snällt stod hon i boxen och lyfte lite försiktigt på benet jag skulle fixa med. Inte en endaste tendens till att sparka, bli arg eller liknande. Överöst av beröm från både mig och Tess var hon nöjd med sig själv och la sig för att sova. Dagarna och veckorna har sedan gått. Jag har behandlat henne som vilken unghäst som helst, gett henne valmöjligheten att vara med och hitta på saker eller gå ifrån mig. Hon har varje gång utan att tveka en sekund valt att vara med mig, valt att lita på mig. Hästen som beskrevs i telefonen till mig har jag inte sett skymten av. Hon är en av de smartaste och klokaste unghästar jag någonsin mött, hon svarar alltid med att spetsa öronen och titta med nyfikna ögon på mig när jag frågar henne något. På 6 veckor har vi gjort mer än vad jag någonsin hade drömt om att vi skulle ha gjort. Jag hade bestämt att allt skulle få ta tid, hon skulle aldrig känna sig pressad till något och unghästtestet senare i vår var inte ens att tänka på. Hon skulle få all tid i världen att bli en trygg individ. Här står vi nu, 41 dagar senare, och hon räknas nu som inriden både i ridhus och ute i skogen. Jag hyser största kärlek och respekt för henne, inte bara för att jag älskar hästar, utan för att jag är övertygad om att hon känner samma sak för mig. Vi började med promenader ute och att hon fick vara med i ridhuset och kolla på när jag tränade andra ekipage för att sedan springa några varv på longerlina. Hon tog allt med ro, gillade att vara med, och jag kände direkt att jag kunde börja jobba med inridningen av henne. Andra passet vi jobbade med ridningen satt jag på henne – barbacka med grimma och grimskaft. Tredje passet travade hon några varv i ridhuset med mig skumpandes barbacka uppe på hennes rygg i bara grimma. Att rida in henne helt utan sadel och träns var en självklarhet för mig. Jag må bli kallas dumdristig, ha dödslängtan och vara totalt orädd… Men det är inte det som driver mig, det som driver mig är viljan att ge de unga hästarna den bästa upplevelsen jag någonsin kan ge av att börja bära oss människor. Jag vill att de ska vilja ha mig på ryggen, inte bli tvingad att bära mig. Inga flyktvägar stängs, de har all möjlighet i världen att säga ”nej tack, detta vill jag inte” och jag kommer alltid respektera det. Ömsesidig respekt kommer alltid vara det som driver mig. Jag har mött alldeles för många hästar som blivit knäckt och orättvist behandlade av människor. Dessa stora vackra djur förtjänar allt fint vi någonsin kan ge dem i livet. Saphira är så rätt för mig och jag vill tro att även jag är rätt för henne. Jag, Sherri och Saphira kommer ha många fantastiska och roliga år tillsammans. Jag längtar redan tills i sommar när Sherri ska lära henne att bada. Jag längtar efter alla äventyr vi kommer åka på. Jag längtar efter varje steg på vägen vi ska ta tillsammans. Framtiden är ljus – för jag har Sherri och Saphira.
3 Kommentarer
|
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|