Flera gånger har jag försökt skriva detta inlägg som är till minne av min älskade guldgosse Filip, men hjärtat gör så ont och sorgen över både Haven och Filip sköljer över mig varje gång. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Att Filip kom till mig för att jag ville rädda honom tror jag ingen har missat. Denna otroligt söta, rädda och introverta lilla fux-valack med ett hjärta av guld och gångarter jag bara kunnat drömma om. Han va allt jag inte skulle ha, men jag kunde inte förmå mig att låta honom hamna hos någon annan med risken att han skulle bli ännu mer missförstådd. Drygt 2 år fick vi tillsammans innan Filips kroppsliga problem blev för stora och det märktes både fysiskt och psykiskt. Men när dessa 2 år hade gått så förstod vi varandra, vi hade båda lärt oss att läsa av varandra och många gånger kunde jag prata ett så tyst språk med Filip att ingen annan kunde uppfatta vad jag ville honom och han svarade med sån entusiasm. Filip var klok, otroligt klok, men hade svårt att lita på människor efter att ha blivit knäckt som yngre. Att han vågade lita på mig var det vackraste han hade kunnat ge mig, bandet mellan häst och människa är något av det finaste som finns. Jag kommer alltid minnas Filip som den sköraste av själar jag någonsin mött, men samtidigt så vacker. Jag kommer minnas när han hade lärt sig lita på mig hur han tyckte sin mula hårt emot mig för att få stöd i situationer han tyckte va jobbiga. Jag kommer minnas att han gav allt han hade för min skull, att han gav mig glimtar av magi trots att hans kropp motarbetade honom i varje steg. Jag kommer minnas honom med så mycket kärlek. Filip har lärt mig så otroligt mycket. Tack vare honom har jag blivit ännu mer uppmärksam som hästägare, lärt mig använda min mentala kraft och mina känslor på en helt ny nivå när jag jobbar med hästar och han har gjort mig till en ännu mer balanserad och känslig ryttare. Som varje häst jag möter i livet har jag dem alla så enormt mycket att tacka för, att för varje häst jag lär känna och möta upptäcker jag en ny eller djupare sida av mig själv. Trots att dessa 2 år med Filip mest bestått av motgångar så har det hela tiden varit värt det. Längs vägen har det funnits mening, det har funnit stunder jag har varit lyckligare än jag någonsin varit, det finns lärdom jag aldrig hade lärt mig om det inte vore för honom och jag ångrar inte en sekund att jag gav honom två sista bra år i livet innan han fick somna in. Jag älskar dig för evigt min vackra Guldgosse . Fotograf till dessa fantastiska bilder är vår bästa Clara - Fotograf ACE
Klicka på bilderna för att se dem i större format.
0 Kommentarer
Fotograf: Anna-Clara Eriksson - Fotograf ACE Sista veckorna har varit minst sagt omtumlande. Filip fick ett rejält återfall på en måndag och på onsdag samma vecka ramlade en av mina närmaste vänner av sin häst och bröt nacken när vi red tillsammans. På torsdagen bokade jag en tid på kliniken för utredning till Filip. Han kan inte vara smärtfri när han får dessa bakslag och synen av att se min vän bryta nacken fick mig att inse att jag inte är odödlig.
Filip har gått helt fantastiskt bra under några månader nu i höst och jag har verkligen trott att det skulle gå, att jag skulle kunna hjälpa honom att bli den underbara häst han är. Men nu sätter kroppen stopp en gång för alla. Det senaste bakslaget va rejält, både jag och FIlip va skärrade när det hände och jag trodde faktiskt vi skulle dö där ute i skogen. Klinikbesöket gav svar på alla beteenden relaterade till smärta som han har. Vart vi än tittade i kroppen på honom hittade vi fel som både har uppstått på grund av trauma tidigare i Filips liv och även en del som troligast är medfött, alla skador har funnits i kroppen hela tiden när jag haft honom. Det är så mycket känslor som befinner sig i min kropp efter detta. Jag är besviken och tom för att jag verkligen trodde att Filip skulle bli bra. Jag är ledsen över att han har haft så ont i nästan hela sitt liv. Jag är arg på människor som han varit hos tidigare i livet. Men mest av allt känner jag enorm hjärtesorg över att behöva förlora ännu en bästa vän. Filip blev utdömd på kliniken på grund av flera anledningar. Nu är det försäkringsbolagets beslut kvar. Mitt hjärta går i tusen bitar för denna häst. Jag red lite bommar med honom en dag och han tyckte det va så himla roligt att vi till slut la upp ett litet hinder med sockerbitar. Han studsade fram och kastade sig över det lilla hindret med sån glädje att jag veckan efter bestämde mig för att prova hoppa honom med riktiga hinder. Sagt och gjort. Gick ner i ridhuset och fixade 2 hinder på diagonalerna så vi kunde ligga på en åtta och rulla. Först va bommarna och hinderstöden riktigt läskiga och jag fick jobba honom en stund innan han faktiskt slappnade av och tog sig över bommarna på valfritt sätt. Men så fort det hade släppt så va han superduktig! På filmen ser ni alla språng vi gjorde den kvällen. Jag försökte bara hänga på honom så gott jag kunde när han dundrade iväg och hoppade. Han får hoppa som han vill bara han hoppar och det gjorde han denna kväll med en sån glädje att jag blev alldeles lycklig själv. Det var första gången vi hoppade ett hinder på över 50cm och det var första gången över en liten oxer. Han va så himla himla duktig! Att han dessutom har en otroligt fin hoppteknik när han väl hoppar ordentligt gör ju inte saken sämre. Nu ska vi försöka oss på lite mer hoppning under vintern helt enkelt. Fotograf till bilden ovanför: Josefine Strömberg @fotografjossan Fotograf till bilden nedanför: Maria Tegenfeldt @mariategenfeldt Nu har Filip varit hos mig i 2 år! I september för 2 år sedan bestämde jag mig för att köpa Filip för ”en femma och en fimp” då jag inte hade råd att köpa någon annan häst efter Havens bortgång. Jag bestämde mig för att köpa Filip trots att jag inte tyckte att Filip va min typ av häst, jag har alltid trivts bra med ston med mycket energi. Men jag tyckte synd om Filip… Att han fått genomgå en dålig inridning och där med blivit livrädd för allt. Min tanke där och då va att börja om från början med honom och få honom ridbar och senare bestämma mig för om jag ville behålla honom eller inte. I samma veva som han började bli rätt ridbar, typ ett halvår efter jag tagit honom, så blev han ofräsch. Efter besök av både veterinär och equiterapeut kunde vi konstatera att det var gamla skador orsakade från yttre trauma som spökade. Detta va i mars 2019. Där och då trodde jag att vi skulle vara ute och träna och kanske tävla redan i slutet av sommaren samma år. Tyvärr rasade precis hela hästen i vad som kändes i tusen bitar. Alla gamla fysiska skador kom fram och den mentala spänningen blev värre än någonsin. Så det var bara till att börja om igen. Skadorna behandlades på flera olika vis, vi gick promenader, jag jobbade massor med mental träning med honom och började förbereda honom för att börja om med inridningen så fort han såg bättre ut. Hela sommaren gick… I slutet av sommaren/början av hösten började jag sitta på honom igen, barbacka och med grimma. Jag ville inte att han skulle associera ridning med utrustningen, speciellt inte efter att ha sett någon försökt rida in honom med både graman, långpiskar och sporrar. Inte konstigt stackarn aldrig kommit över sin sadeltvång under inridningen. Jag red honom några svängar under hösten/vintern 2019 och det gick helt okej. Det gjordes flera behandlingar och analyser på honom eftersom jag kände att något ändå inte stämde, jag ändrade även foderstat och träningsschema ännu en gång. Passen under hösten va tafatta men ändå med hopp om att det kanske skulle gå att få iordning på honom. I januari 2020 så upplevde jag den värsta av dagar tillsammans med Filip. Under ett ridpass i ridhuset sent en kväll så fick han fullständigt panik och va totalt okontaktbar. Jag trodde där och då att han skulle ta ihjäl oss båda två, att han skulle resa sig så högt att vi skulle slå över och skada oss. Både jag och Filip va otroligt skärrade i flera veckor efter detta och jag blev mer och mer övertygad om att det bästa jag kunde göra för honom va att låta honom somna in eftersom ingenting hade hjälp på 1,5 års tid. Jag bokade ett veterinärbesök för utredning och förmodligen utdömning, men bara dagen innan bokade jag av besöket. Det kändes inte rätt i magen. Hur illa det än va så kunde jag inte sluta känna känslan att jag hade svikit honom om jag gav upp där och då. Så vi tog en paus från allt som hade med ridning och vettig träning att göra. Vi lekte i ridhuset från marken utan krav, han fick följa med Sherri som handhäst och jag spenderade massvis med timmar bara i boxen och hagen med honom. Ungefär 3-4 månader senare på våren så kände jag att det hade vänt. Jag såg en positiv förändring i Filip och började så smått smyga mig upp på hans rygg igen, helt utan krav. Jag såg alltid till att han va ensam häst i ridhuset men med någon människa på marken ifall januaris skräckupplevelse skulle upprepa sig. Trots att han blev stressad så blev det aldrig lika illa igen. Allt som våren gick blev han bara bättre och bättre i exakt allt – ridning, tömkörning, löshoppning, hantering osv. De ridpass vi gjorde var ungefär vartannat superbra och vartannat lite sådär, men det va betydligt många fler bra pass än det någonsin varit. Precis när vi kom igång som bäst med att både kunna rida på banan och ut i skogen i någorlunda harmoni så var det min tur att bli skadad. 6 veckor blev det med total vila för hästarna, men när jag väl kände mig bra nog att rida igenom så hoppade jag direkt upp och red ut honom i skogen tillsammans med My och hennes unghäst. Så mycket litar jag på honom trots allt som hänt, jag vill lita på honom och därför gör jag det. Nu har det gått ytterligare 2 månader och han utvecklas fortare än vad han någonsin har gjort. Allt är mer positivt än vad det någonsin har varit. Han känns superfräsch i kroppen, jag får rida honom utan att han tycker det är obehagligt och när han blir nervös/spänd så stänger han inte mig ute längre utan söker efter min hjälp. Det är helt otroligt så mycket som har hänt under de senaste veckorna. Jag är lyckligare och stoltare än någonsin över honom! Han börjar äntligen blomma ut till den Filip jag hela tiden velat hjälpa honom att bli. Nu hoppas jag bara att vi kan fortsätta på denna utvecklingskurva och att bakslagen blir mindre påtagliga för varje gång. Efter 2 år tillsammans så har han verkligen växt på mig och jag skulle inte kunna tänka mig att sälja honom längre. Han är min Guldgosse och jag hoppas att den goda trenden sitter i så vi en vacker dag kan träna och tävla i både dressyr och hoppning. Juli månad.. Vilken himla skitmånad på ren svenska. Dagarna innan jag skulle gå på semester började jag få ont i min vänstra höft, en smärta som golvade mig helt. Fick tid på vårdcentralen där det konstaterades en rejäl inflammation i musklerna.. Förmodligen orsakat av min nya hobby att vara ute och springa. Men.. Två veckor gick utan att jag blev bättre, snarare sämre. Jag hade konstant ont, det ilade och benet domnade bort stundvis. Jag kunde med andra ord inte gå, inte köra bil ordentligt, inte hålla på med hästarna, absolut ingenting. Efter två veckors tid hade jag en helt fruktansvärd natt med frossa, svettningar och smärta som gjorde så ont att jag ville kräkas och svimma. Kvällen efter skjutsade My in mig på akuten, där jag sedan blev direkt inlagd. Mina värden i kroppen va skyhöga och visade på kraftig infektion. Morgonen efter fick jag ta nya tester och åka på magnetröntgen. I höften hittade de då en stor abscess (varböld) som tryckte på höftkulan och nerverna ner i benet, därav den hemska smärtan. Bölden, som ni kan se på bilden nedan, hade hunnit växa så den täckte nästan hela ytan inne i skinkan och var totalt 8x8x4 cm(!!!) stor. Dagen efter gjordes ett ingrepp för att få ut vätska, kunna ta prover osv av bölden. Följande vecka hade jag ett dränage genom skinkan in till bölden och jag har sedan dess blivit ordentligt medicinerad. Med andra ord försvann hela juli på att ha ont och vara på sjukhuset. Jag är otroligt tacksam att My och Tess hjälpt mig med hästarna när jag inte har kunnat ta mig ut till stallet. Hade inte klarat mig utan dom, världens bästa vänner! Nu är det 1,5 vecka sedan jag fick ta bort dränaget och jag har hunnit vara på återbesök en gång till samt äter fortfarande medicin. Fler återbesök kommer det bli innan detta är över, men nu är jag tillräckligt bra för att äntligen kunna ta hand om mina egna pållar, rida och göra en del aktiviteter. Så otroligt glad att detta är över(håll tummar att det inte blossar upp igen)! Det är otroligt hur tacksam en blir när något som detta har hänt. Veckan som har gått har varit en dröm… Jag har varit helt smärtfri, kunnat rida mina fina hästar, varit på äventyr och bara njutit av bra väder och fantastiska människor. Var bland annat till Enåsengruvan med sitt turkosa vatten i lördags och lekte sedan på höghöjdsbanan ”Högt & Lågt” på Södra Berget i söndags. Jag älskar mitt aktiva liv! Hästarna har med andra ord precis kommit igång efter 4 veckors total vila… Sherri är rund som en boll och har fått startat upp med lugna turer i skogen, tant kändes lite stel och uppblåst de första dagarna men nu börjar det ordna till sig. Filip fick börja med att gå som handhäst, sedan lite tömkörning och i lördags blev det första uppsuttna turen. Det blev en härlig galopprunda i skogen tillsammans med My och hennes Elli! Jag säger precis som My, allt i vintras hade jag aldrig trott att vi skulle galoppera våra unghästar tillsammans i skogen, helt odramatiskt och härligt. Att Filip går från klarhet till klarhet gör mig så otroligt lycklig. Resan med honom kommer jag alltid minnas och jag har lärt mig så otroligt mycket om skador, rehabilitering, känslomässig kontroll och hantering av hästar som stänger av och flyr/får panik. Jag är stolt över oss hur långt vi kommit! Ridpassen på Filip fortsätter och just nu har vi haft fler bra pass än dåliga. I det senaste inlägget jag skrev hade vi ett riktigt bra ridpass. Tanken då va att rida utomhus, men det var för mycket hästar i rörelse så vi gick in i tryggheten. I söndags va det dags för ett nytt försök att rida utomhus på stora ridbanan. Det började bra med en rätt så lugn Filip, men efter ett tag stressade han upp sig väldigt mycket och gick in i sin egna bubbla. För att få honom ur stressen måste han endera lugna ner sig och skritta med huvudet lågt eller lyssna framåt ordentligt och springa av sig det spända. I söndags var det väldigt svårt.. Efter en del om och men galopperade han på ordentligt framåt, men då va han jättetrött istället. Så jag har bara försökt ignorera ridpasset i söndags och tänkte "bättre lycka nästa gång". Däremot hade vi ett riktigt kanonpass i tisdags!! Han vilade i måndags och så bestämde jag mig för att vi skulle ge oss på att rida på utebanan igen på tisdag. Sagt och gjort. Från första stund till sista va han sååå himla duktig! Som ni kan se på filmen nedan va han väldigt avslappnad och ridbar för att vara Filip. En endast gång blev det lite knasigt och han stannade och körde upp ryggen. När han gjorde det denna gång så var det för att han samlade ihop galoppen, tappade bjudningen och därmed satt press på sig själv. Så fort han gör det kommer stressen, så det va helt klart mitt fel att jag inte va snabbare på att korrigera honom framåt. Men en endaste liten grej på ett helt ridpass på utebanan skiter jag fullständigt i - han va helt magisk resten av tiden! Jag konstaterade att vi inte har ridit på utebanan sedan i oktober 2018 på grund av både fysiska och psykiska skador.. Ni förstår ju själva vilken vinst detta är! Filmen nedan är från i tisdags och jag vill som vanligt visa er allt, allt bra och allt mindre bra. Så även den lilla filmsnutten när han stannar och skjuter rygg finns med. Men det fina med att visa det är att det syns hur snabbt han kommer tillbaka till mig igen. Jag är såå nöjd och glad med honom! Så är det äntligen dags att ta upp ridningen ordentligt på guldgossen igen! Nu ser han helt fräsch ut i kroppen sedan han gick omkull för sådär 1,5 månad sedan och han har jobbat fin i allt arbete från marken några veckor. Igår va tanken att prova att rida honom ute på vår stora härliga ridbana, men trots att vi red efter klockan 22 på kvällen så va det full aktivitet på klubben med hästar. Med gassande sol och över 30 grader varmt på dagarna så rider tydligen fler än jag sent på kvällen, haha. Eftersom Filip fortfarande blir lite stressade av andra hästar när jag ska rida honom så gav jag upp tanken att rida på honom ute och tog med honom in i det lugna och trygga ridhuset. Från lite stressad och yr ute till supercool och koncentrerad inne. Jag ser alltid till att ha någon med mig nu när jag rider Filip som kan dokumentera och ifall det skulle hända något, det känns tryggast så efter passet i januari som jag trodde skulle sluta i både skadad häst och människa. Igår kändes det verkligen jätteroligt att rida honom! Han lät mig räta upp mig lite mer över honom och lägga på benen mer än vad jag fått förut. Jag fick lägga på inner skänkel för att få honom att böja på sig i kroppen och komma upp lite på yttertygel och det är första gången i år jag får göra det utan att han sagt emot. Bara det är en vinst! Så igår red vi ett gäng serpentinbågar i trav och galopperade på några stora volter, alltså gjorde vi mer än red rakt fram längs spåret. Tjoho! Filip är väldigt obalanserad och svag i kroppen fortfarande och det märks att han behöver använda huvud/hals för att balanser upp sin kropp ibland. Därför så låter jag honom både höja och sänka huvudet precis så mycket eller lite han vill. Jag erbjudet ett stöd för att hjälpa honom, men jag vill inte att han ska hitta sin balans i mig utan jag vill att han själv ska hitta sin egen balans så han finner styrka i det. Det är lätt gjort att hästarna hittar en falsk balans och ram i sina ryttare och så fort någon släpper ut tyglarna lite så ramlar hästen iväg. Jag vill att hästarna ska jobba med sin egen balans och självbärighet, därför får Filip använda sin kropp hur han vill så länge han gör det för att hitta sin balans. Filmen är från igår och så gott som hela passet är med, jag har inte klippt bort något utan det är precis sådär det ser ut på gott och ont. Planen framåt är att rida ca 2 gånger i veckan på honom. Passen kommer se ut ganska exakt som detta, men de kanske blir lite längre och jag hoppas kunna göra några fler övergångar. I övrigt ska passen hållas väldigt enkla och jag vill att han ska bygga upp både styrka och förtroende långsamt, allt för att försöka hitta en hållbarhet i både kropp och knopp på honom. Igår blev det en härlig tur till havet med hästarna! Varmt med gassande sol, perfekt temperatur i vattnet och väldigt nöjda hästar. Det va med andra ord en magisk kväll!
Som vanligt nu för tiden imponerade Filip på mig. Han va så otroligt cool med att åka transport, komma fram och göras i ordning och sedan att vara i havet. Han va inte ens i närheten att bli orolig eller få panik under hela tiden och det gör mig väldigt glad. Kanske har han äntligen börjat landa i samma tänk som Sherri.. Kanske förstår han äntligen att jag aldrig någonsin skulle utsätta honom för något han inte klarar av eller som är farligt. Misstänker att det kommer bli en hel del vändor till havet med hästarna i sommar! Perfekt träning dessutom för både Sherri och Filip. Önskar ju att jag skulle kunna vattenträna Filip varje vecka i och med hans konstanta rehab. Nu är verkligen sommaren här med besked på alla sätt och vis. Stallet är halvtomt då flera av hästarna har åkt iväg på bete och de senaste dagarna har det varit gassande sol och värme. Ett säkert tecken är dessutom att både jag och hästarna har badat en massa, så himla ljuvligt!
Sherri och Filip har nu också börjat gå på bete hela dagarna. De får dock gå in på nätterna då ingen av dem uppskattar att bo ute, de vill absolut gå in vid 20-21tiden på kvällen. Det är himla skönt att se att de verkligen lägger sig och vilar på kvällarna och nätterna när de är inne. Jag tycker även om att ta in dom för att visitera dem ordentligt, kunna tvätta rent det som behövs, fixa med torra hovar och ha lite koll på vatten/foder-intaget en del av dygnet. Alla hästar är olika och jag tycker det är viktigt att lyssna på hästarna vad de tycker om/vill. Sherri älskar att vara ute men går gärna in senare på kvällen för att sova och Filip är en riktig innefis, haha. Han är gärna ute på morgonen och på dagen, men sedan på eftermiddagen går han gärna in och kurar resten av dagen. I sommar kommer jag ha mycket fokus på bara mina egna hästar, har bestämt mig för att vara lite mer ledig och därför inte ta på mig så mycket annat hästjobb några veckor. Ska passa på att hitta på en massa bus med Sherri och hålla oss peppiga och igång och sedan fokusera på att verkligen få igång ridningen på Filip. Just nu jobbar Filip fint på töm och ser allmänt väldigt fin ut i kroppen, så här jämn har han aldrig varit förut. Sedan ska jag faktiskt passa på att hitta på lite härliga icke hästrelaterade aktiviteter med nära och kära. Trots att covid-19 har stökat till denna sommar ordentligt så är jag ändå peppad eftersom jag inte drabbas så mycket i mitt liv. Jag lägger nästan all min tid på jobbet och hästarna, vilket jag kan fortsätta med så gott som vanligt tack och lov. Det enda jag inte kommer göra denna sommar som jag älskar är att dansa... Alla sommardanser är såklart inställda, men det kommer fler och så länge alla mina nära och kära är friska är jag glad. |
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|