Nu är tävlingssäsongen här hos oss i Sundsvall slut för i år och tiden på året där det kan vara svårt att finna motivation börjar. Själv har jag inte tävlat sedan Havens och min vinst i juni, något som jag minns tillbaka på med både enorm glädje och enorm sorg. Målet för denna höst var att rida MSV C med henne, men istället blev hösten fylld av sorg.
På torsdag ska både Sherri och Filip få sina årliga vaccinationer och en lugn helg med bara mys, pyssel och möjligen korta promenader. På Sherri brukar vaccinationen ta hårt och därför får hon rätt många lugna dagar efteråt för att hinna återhämta sig. Därefter är det dags för mig att kliva in i vinterträningen på riktigt. Jag och Filip har börjat lära känna varandra och jag har börjat få en rätt bra uppfattning om vad vi kommer behöva jobba på i vinter. Andra helgen i november är det träning för Jeanna Högberg som gäller för Filip. Det ska bli kul att höra vad Jeanna tycker om honom, vad hon tycker vi ska jobba på, få hjälp och komma framåt samt att det blir första gången Filip och jag åker iväg från gården tillsammans. En vet aldrig hur hästarna reagerar, men jag hoppas att han tar det bra så vi kan koncentrera oss på träningarna mer än själva resorna. Men vi tar all som det kommer precis som vi gjort med allt annat som varit ”första gången”. Som tur är ska vi träna tillsammans med My och hennes nya häst, så då slipper Filip bli själv i det nya ridhuset och träningarna blir inte precis lika tuffa som när en tränar ensam. Det är nog en bra utgångspunkt denna gång då Filip inte är i toppkondition ännu. Ifjol minns jag att jag var enormt taggad och motiverad inför en vinter med träning då Haven precis kommit till det stadiet där hon gick att börja påverka ordentligt i alla gångarter. Filip är lika gammal som Haven var denna tid ifjol, men har betydligt längre kvar. Dock känner jag mig rätt så motiverad till att träna Filip i vinter, jag tror verkligen att det finns en superfin tävlingshäst under det nervösa skalet som bara väntar på att få komma fram. Jag vill så gärna hjälpa honom dit då jag tror han både skulle göra sig väldigt bra på tävlingsbanorna och passa mig som tävlingsryttare. Därför ser jag fram emot vintern och vilken utveckling den kan ge. Jag hoppas även på mycket snö så vi får vara ute och galoppera längs mjuka, snötäckta vägar! Jag vill under hösten/början av vintern ta vara på att vi får en längre paus i tävlingarna för att verkligen ge hästen av chans till lite vila och sedan komma tillbaka till endast grunder. Under tävlingssäsongen är det fort gjort att det blir lite väl mycket tävlingsridning och grunderna/lösgjordheten blir ibland lidande. Många gånger tycker jag hästarna känns som allra bäst efter en period med endast lösgörande arbete där fokus är tempoväxlingar i balans mellan hand och skänkel. Sherri då tänker ni kanske nu, vad gör hon? Hon är den lyckligaste av pensionärer och får galoppera i skogen mest varje dag. Hon älskar hösten/vintern och våra långa galopper på mjuka/snötäckta vägar! Det enda målet som finns med Sherri är att hålla henne hälsosam och lycklig. Jag har inga krav alls på henne även om vi ibland råkar hamna på ridbanan och rider lite skolor och piruetter, utan allt vi gör är för att vi tycker det är roligt. Mitt löfte till henne är att hon ska få leva lyckligt och utan kraven som kommer med tävlingar, därför gör vi precis det som faller oss in. Men hon är i full kondition, vilket ni förmodligen förstått efter både hästrallyt och hubertusjakten, och det är så jag planerar att det ska förbi. Hennes kropp mår som bäst när hon har fått varit ute och blivit riktigt varmt i hela kroppen, vilket tar nästan 1 timme.
0 Kommentarer
I söndags gjorde jag och Sherri något som var bland det roligaste vi gjort tillsammans på över 11 år.. Vi deltog i en Hubertusjakt! Efter Hästrallyt fick några arrangörer/deltagare blodad tand och fortsatte vidare mot att arrangera en Hubertusjakt. Helt fantastiskt tycker jag! Jag önskar verkligen att det fanns mer aktiviteter för oss ekipage som inte tävlar längre och som inte vill använda oss av den traditionella utrustningen. Jag och Sherri kan sällan vara med på några aktiviteter då det många gånger kräver mer utrustning än bara en grimma och en hjälm, tex sadel eller skyddsväst. Okej, skyddsväst kan jag väl köpa på mig och använda, men sadel är inget som vi kommer använda oss av så mycket mer. Sherri får fula svullnader på ryggen efter användning av sadel hur bra den än ligger eller hur kort tid den än är på hennes rygg, och därför vill jag inte att hon ska behöva ha någon sadel. Hittills i år har vi fått dispens på en Pay'n'Jump att hoppa barbacka, i övrigt har all annan aktivitet som vi försökt vara med på avkrävt sadel. Något jag måste säga är tråkigt... Vi vill gärna vara med och alla som känner oss vet att vi utan problem klarar av allt minst lika bra utan sadel som med sadel, om inte bättre.. Därför har jag varit extra glad när arrangörerna för Hästrallyt och Hubertusjakten välkomnat oss med öppna armar trots att enda utrustningen på oss båda varit grimma och hjälm. Hubertusjakten va ren och skär lycka! Vi startade med en gemensam uppvärmning där vi fick känna lite på varandras puls och vilken position alla trivdes bäst på i ledet. Därefter drog det igång ordentligt. En Master ledde gänget ut i skogen på en mycket härlig runda innehållande massa naturhinder och det gick i ett rasslande tempo. Det var stockar, diken, bank och kilometrar av bra skogsväg. Alla hästarna skötte sig och vi kom tillbaka svettiga, andfådda och lyckliga allihopa. Efter att vi hämtat andan lite var det dags för upploppet, vem skulle bli först fram att ta rävsvansen? Sherri och jag gick all in för att va snabbast. Vi va inte först ut i starten, men kom sakta men säkert ikapp. Sherri var helt med på notorna när jag styrde henne mot insidan av hästen som låg före oss inför sista kurvan, hon la in en växel till och fick den perfekta kurvan. Upp i ledning genom sista kurvan och hela vägen fram till rävsvansen. Jag va lite orolig att jag inte skulle få tag i den från hästryggen men det gick! Vi vann! Hela grejen med Hubertusjakt tycker jag är så enormt rolig! Det är fartfyllt, inte så mycket regler och fyllt av skratt. Det är så enormt befriande och det är precis detta jag älskar med att få göra sånt här med Sherri, känna friheten och släppa kontrollen. Det är precis motsatsen mot för den annars rätt inrutade och kontrollerade träningen/ridningen som sker. Foton av: Stefan Forsberg och mamsen.
Den 29e september deltog jag och Sherri i vårt första Hästrally tillsammans - Attmars Hästrally 2018! En helt fantastisk dag blev det. Hästrally går ut på att transportera sig en längre sträcka och längs vägen utföra flertalet uppgifter/svårigheter. Denna gång gick det inte på tid, det var endast poängen för bästa utförda uppgifter/svårigheter som gällde. Jag och Sherri red tillsammans med två tjejer till från Matfors och gick ut allra först i ett startfält på över 40 ekipage - allt från dressyrhästar, hopphästar, islandshästar, ponnys, travare till körhästar med vagn. Det var en stor uppslutning och det blev en mycket lyckad dag! Vi red en sträcka på drygt 2 mil i alla gångarter och fick både visa prov på samarbete mellan häst och ryttare samt hjärnkapacitet när det kom till en klurig frågeslinga. Vi var totalt ute i ganska precis 4 timmar och hösten visade sig från sin bästa sida med alldeles perfekt väder för att vara ute så länge. Sherri var så enormt glad precis hela tiden! Hon skuttade fram av lycka och när vi skulle stå still stod hon bara och trampade och väntade på att få komma iväg framåt igen. Alla jag pratade med hade haft en rolig dag och jag kan bara instämma. Riktigt bra arrangerat och så himla roligt att få göra något tillsammans med andra ekipage som inte är en vanlig dressyr/hopptävling. Här fick alla komma precis som de är - med vagn, med eller utan sadel eller vilken annan utrustning som helst. Jag och Sherri gick ut i terrängen precis så som vi alltid rider, barbacka endast iförd grimma. Tyvärr va vi inte riktigt bäst på på alla uppgifter längs vägen och vann inte, men det delades ut många priser under kvällen på prisutdelningen för både total vinst, maskerad, tapperhet, snyggast utförda uppgift osv. En väldigt rolig upplevelse som jag utan att tveka vill vara med på igen! Fotografer till bilderna är: Linnea Gustin, Maria Tegenfeldt och jag själv.
I söndags när jag och Filip skulle bli fotograferad under ett av våra pass tillsammans så var det en liten kille som sprang som på eld. Han blev lite stressad över att bli helt själv och började då trampa hysteriskt i luften innan han kom på att han kunde springa på framåt istället. Men han var ändå duktig, jag ser det lite som ett genombrott, som att jag förstår honom lite bättre. Han lugnade sig efter ett tag och förstod till slut att ingenting kommer hända när han studsar iväg. Jag står lugnt på honom och håller fram handen och till slut så sänker han huvudet och kliver på framåt. Han blev rejält svettig av all stress i början, men va rätt nöjd på slutet. Min tanke efter detta pass är att jag ska börja rida honom lite mer nu. Under tiden han stått hos mig var detta endast vårt 5e uppsuttna pass tillsammans. Vi har pysslat med mycket annat och han tar allt väldigt bra, det är just ridningen som är en liten nöt att knäcka. På måndagen red vi ut en liten runda tillsammans med en kompis i stallet och då bjöd Filip in till vår första galopp ute i skogen tillsammans. Något han tog med ro och verkade tycka om! Vi fortsatte redan i tisdags med ännu ett uppsuttet pass, innan han får någon dag med lugn och ro. Ett kort pass på bara cirka 20 minuter där jag lät honom rulla på i alla gångarter och göra framförallt övergångar mellan trav och galopp. Sista galoppfattningarna gjorde han i lång och låg form och fortsatte att rulla på i trevlig takt och tempo. Väldigt duktig kille! Nu blir det som sagt någon lugn dag innan vi ger oss på ridningen igen. Målet jag har just nu med Filip är att vi ska sätta en grund där han vågar ta för sig och vågar lita på att jag inte kommer be honom om mer än vad han faktiskt klarar av. Vi rider framåt, framåt, framåt och försöker att springa så rakt vi kan. Det är framåtbjudning och rakriktning med jämn kontakt på bettet som gäller en lång tid framöver. Jag vill verkligen lägga en bra grund för honom, för jag tror verkligen att Filip kan bli min nya tävlingshäst bara han blir modig och vågar ta för sig. Foton av Madelene Björklund!
|
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|