Nu har jag haft Sirius hos mig i drygt 2 veckor och i helgen har hans annons för försäljning kommit upp. De två veckorna innan har vi lärt känna varandra, trimmat lite och sedan filmat försäljningsvideos. Så ligger han uppe på Hästnet för försäljning. Jag har tagit på mig att sälja Sirius då hans ägare, en vän till mig, tråkigt nog är sjuk/skadad och därför inte kan rida längre. Är ni nyfikna på Sirius så hittar ni annonsen HÄR, länkar även in filmerna på honom direkt i inlägget. All eventuell kontakt sker via mig. Jag hoppas verkligen att Sirius kommer till någon som letar en bästa vän att träna och kanske tävla med i resten av hans liv. Han är en så otrolig trevlig individ och rolig att rida! Han är en typisk sån häst som jag mer än gärna skulle ha själv. Det blir en spännande tid att hitta den perfekta människan till honom!
0 Kommentarer
Just nu känner jag sån sprudlande energi över allt bra som händer i min lilla hästbubbla! Jag vågar äntligen påstå att Filip är ridbar igen - på riktigt! För någon vecka sedan gjorde jag en håranalys på honom och fick väldigt många svar på våra problem. När jag på en gång tog tag i detta så blev han helt plötsligt mycket lugnare, rörelsestörningen höger bak är nära nog helt borta och det viktigaste av allt är att jag faktiskt får rida på honom utan protester eller missnöje. Jag är så otroligt lycklig över detta! Det är såklart fortfarande en lång väg kvar innan jag kommer sitta och träna honom som vanligt. Just nu smyger jag in några ridpass i veckan där jag sitter på honom max 20 minuter i skritt och trav. I övrigt får han bralla av sig på lina och följa med på långturer i skogen med Sherri. Sherri har en stadigt uppåtgående kurva just nu, hon älskar hösten. Hon är pigg som bara tusan och väldigt fin i kroppen för att vara henne just nu. Hon sprudlar av glädje när vi är ute och det gör mig alltid väldigt glad. Hon är ett riktigt lyckopiller! För en vecka sedan gjorde i ett ordentligt hoppass och jäklar så hon hoppade. Hon tog i från tårna så jag fick hålla i mig för allt jag var värd. Bör väl tillägga att jag alltid rider Sherri barbacka vare sig vi konditionstränar, skrittar eller hoppar. Så när hon gör sånna kanonsprång som hon gjorde sist så är det inte helt lätt att sitta stadigt. Från och med 1 oktober arrendera jag även stallet jag står i! Det är så kul att jag nu får chansen att driva stallet som är på samma gård som jag bor tillsammans med ägarna. Första helgen jag hade stallet så var vi 10 personer som städade, fixade hagar, rev, byggde, slog gräs och så vidare från tidiga morgon på lördag till sena kväll på söndagen. Det blev riktigt bra! Äntligen har stallet och hagarna fått sig ett välbehövligt lyft och det är en fröjd att se hur fint det blev.
Detta betyder också att jag nu har 3 boxar som "mina" istället för 2 som förut. Och redan 2 oktober flyttade en ny kompis in - en försäljningshäst. En härlig valack i sina bästa år som ska säljas på grund av att ägarens kropp tyvärr inte håller för ridning längre. Så jag har tagit på min att fortsätta utbilda och träna honom tills han blir såld. Han är en sån häst som alltid är rolig att rida - supersnäll att rida ut på, pigg och med egen motor i all ridning, känslig för både skänklar och vikt, tvekar inte en sekund i hoppningen och vill hela tiden göra rätt i dressyren. Det kommer helt enkelt bli roligt att ha honom i stallet! Utöver allt detta så håller jag på att hoppa in en 3-åring som jag red in för ett år sedan. Vi har till och med anmält oss till en hoppträning för Eamon Hickey i november. Ännu mer saker att se fram emot! Så som ni förstår så rullar mitt hästliv på med massa positiv energi och många roliga saker att se fram emot. Det roligaste måste jag ändå säga är att jag nu har flera hästar att rida på! Efter att bara ha ridit på Sherri på hela sommaren så har jag saknat att få rida ännu mer, träna ordentligt och ha mål att sträva efter. Jag älskar att rida Sherri, men som den pensionär hon är så har vi inte så många mål i livet förutom att hålla oss pigga och fräscha. Det är något speciellt med hösten ändå. Det är oftast på hösten som mitt hästliv får sig en extra knuff på något vis! Nu var det länge sedan jag skrev här, men det finns tyvärr inte mycket att skriva om. Sherri tuffar på som en lyckliga pensionär hon är och Filip utreder vi fortfarande och försöker hitta en lösning för.
I somras tog han ett stort kliv framåt och vågade släppa upp mig på hans rygg igen, om än för att bara sitta där. Jag rider honom fortfarande inte på något vettigt sätt utan de få gånger i månaden jag kryper upp på hans rygg är mest för den mentala träningens skull. Jag åker omkring på honom i skritt och kanske lite trav, barbacka i ridhuset endast iförd grimma eller träns. Jag vill verkligen ge honom en bättre upplevelse än vad han hittills i livet varit med om och därför bestämde jag mig i sommar för att göra precis tvärt om mot för vad de som red in honom gjorde. När vi var uppe i stugan i sommar hoppade jag upp på honom lös i hagen och lät honom vandra omkring så som det passade honom. Det gjorde susen, för efter det har han alltid sett nöjd ut när jag klivit upp på honom. Han får inte längre panik över att ha mig på ryggen, men fortfarande är det något som inte riktigt stämmer. Han rör sig fortfarande lite ojämnt stundvis och sparkar i vissa lägen när han måste arbeta. Jag är långt ifrån beredd att ge upp på honom ännu, så nu börjar en till fas i utredningen av honom. Det roliga är att han har blivit lite mer kontaktbar under sommaren och han har dessutom kommit på att det är roligt att bada och simma. Sherri älskar ju att bada och därför är det så roligt att även Filip har lärt sig att älska vattnet i sommar. Bilderna i inlägget är från en liten tripp vi gjorde till havet i slutet av sommaren och My följde med oss och fotade lite. Filip va så himla lugn och duktig hela utflykten trots att han va själv. Nu siktar vi framåt. Jag är som sagt inte redo att ge upp och målet är att rida honom riktigt igen lagom till årsskiftet. Igår efter den vanliga kvällspromenaden med hästarna så hajade jag till – Filip har blivit så mycket rundare sedan vårt första klinikbesök för 8 veckor. Tog lite bilder på stallgången på honom för att ha dokumenterat. Det är ju synd att jag inte har ordentliga bilder på honom utan utrustning sedan innan vi började med rehabiliteringen.
När jag ser på honom nu så känner jag mig tacksam. Tacksam för att jag litade på min magkänsla och verkligen kollade upp detta. Tacksam för att Filips kropp och psyke verkar ta rehabiliteringen på rätt sätt, han fyller ut sin kropp med fina runda muskler och hans temperament har blivit mycket lugnare och stabilare. Må nu detta gå vägen. Vår vardag består av promenader, rehab och väntan. Filip har nu gjort två veckors rehabilitering sedan det senaste veterinärbesöket. Han har gått som handhäst till Sherri eller promenerat med mig nästan varje dag i allt från 30 min till dryga timmen. Han är glad i hågen när han ger sig ut och vill inget hellre än att springa, så det är en positiv häst som ger sig ut på alla våra promenader. Vilket såklart känns väldigt skönt då jag själv är måttligt road, haha.
Nu går vi in i vecka 3 av rehabiliteringen och det betyder ännu längre skritturer blandat med kortare lite lite trav. Denna vecka får han endast trava korta sträckor där det är ett bra underlag och helst plan mark. Det viktigaste nu när han ska trava är att han sätter igång traven på ett bra vis utan att springa iväg med huvudet i luften, att han skjuter på med sina bakben och låter huvudet vara kvar långt ner, långt fram. Det blir svårt, men det är målet. I övrigt får han medel för att hjälpa till inflammationerna och den mentala stressen, jag sätter akupunkturnålar på honom 1-2 dagar i veckan, smörjer/masserar med arnika på utsatta områden så som knän, revben och framkotor och så gör vi de övningar som vi fick av Josefin på Multihorse. Som ni hör har vi det vi gör trots att vi inte får rida eller träna. Dock tycker jag synd om Sherri, hon är helt klart den som blir mest drabbad. Största delen av min tid går till Filip med allt som behöver göras med honom och kvar blir då snälla underbara Sherri som aldrig protesterar. Hon blir mindre borstad än vanligt då tiden inte räcker till och hon går nästan enbart med Filip på tur nu, vilket betyder att hon inte får springa och busa. I stället får hon stå ut med att Filip både tuggar och kliver på henne med jämna mellanrum när vi är ute och får snällt göra som matte säger för att de inte ska uppstå kaos. Hon är verkligen en pärla som går att lita på i alla väder <3 Snart hoppas jag att Filip känner sig redo för att börja tömköras, för då kommer Sherri äntligen få börja busgaloppera i skogen igen. Allt jag vill nu är att Filip ska bli bättre så vi har en framtid tillsammans. Det får ta exakt så lång tid det behöver bara vi har en framtid på tävlingsbanorna. Han har blivit mycket bättre i den mentala biten och känns överlag mer till freds och har fått ett lugnare uttryck i ögonen. Fysiskt kan jag inte bedöma om han har blivit bättre eller inte. Han har lagt på sig mer muskler och blivit rundare, men jag kan inte bedöma om han har blivit bättre i sitt högra knä eller inte. När han kommit igång lite på töm så ska jag filma honom och skicka till vår veterinär som får vara med och göra en bedömning om vi är på väg åt rätt håll och kan fortsätta på den planen vi har lagt upp. Så var det dags – återbesöket. Något jag både längtat och bävat för. Det går så enormt mycket tankar genom huvudet dagarna innan. Kommer han vara bra? Ska jag någonsin kunna rida honom igen? Kommer jag förlora ännu en häst? Kan jag få honom frisk trots allt som är/har varit? Har vi behandlat rätt grej eller finns det mer skit i kroppen på honom som vi missat? Ja ni förstår ju att natten till återbesöket inte bjöd på många timmar sömn. Min mage höll på att vrida sig ut och in och jag vaknade med väldigt tungt huvud och kropp som helst inte ville vara med alls. Och på allt detta så började det såklart snöa(!!) och både bil och transport har sommardäck. Inget ville riktigt gå min väg i torsdags helt enkelt, men vi tog oss till kliniken i sakta mak och kunde påbörja undersökningen.
Vi började med att gå igenom vad som hänt sedan sist, jag berättade om alla behandlingar han fått hemma, hur otroligt fast han suttit och sned han varit. Visade även filmer från i onsdags när jag tömkörde honom för första gången efter det senaste kaoset på töm. Något bättre men inte helt bra. Hur känslan kring honom är både fysiskt och psykiskt. Sedan drog vi igång. Han fick först skritta och trava på rakt och böjt spår för att se hur han rörde sig. Väldigt fin på rakt spår och ännu mer rörlighet i korset sedan sist. På böjt spår kunde vi konstatera att han gick något kort med höger bak i båda varv och gärna tippade in åt höger för att slippa belasta höger bak. Efter det kom böjprov – reaktion på höger bak när hon böjde själv knät, men i övrigt bra bak. Liten ömhet i själv böjmomentet på båda fram lågt, men även det bättre än sist. Ultraljud på båda knäna igen och vänster knä hade svarat bra på behandling och såg så gott som helt bra ut. Ingen onödig vätska och en renare led – skönt. Höger knä hade dock inte svarat på behandlingen så som vi hade önskat. Fortfarande mycket vätska i knät. Vi pratade igenom ordentligt om hur läget för Filip ser ut, vad vi skulle kunna tänka oss mer att gå igenom och bestämde oss för att ta nya röntgenbilder på ryggen igen för att se både tornutskotten bättre och den nedre delen av ryggraden. Minns såklart inte vad Elin sa att det hette det vi kollade efter, men det var i vilket fall en åkomma som gör vilken häst som helst oridbar för all framtid. Så vi vill verkligen utesluta alla problem med ryggen eftersom han har sadeltvång. Tack och lov såg ryggen väldigt fin ut och vi kommer inte rota mer i den. Nya bilder togs även på höger bakknä för att se om det blivit någon förändring sedan augusti 2017 när de andra bilderna togs. Ingen förändring, men vi fick en bättre uppfattning om hur knät ser ut och det är på två ställen som skelettet är som urgröpt i stället för att ha en rak linje. Det har bildats brosk vid dessa delar som till viss del kompenserar för det saknade skelettet, men det betyder att det alltid kommer finnas en försvagning i just höger knä på honom. Han behandlades igen i höger knä och de tog även ut en del av vätskan för att försöka hjälpa honom att få bort den inflammerade vätskan fortare. Det var intressant att se hur ledvätska ser ut. Elin förklarade det som att det ska se ut som vitt vin i färgen(det ska gå att läsa igenom vätska om en lägger en text under) och vara som flytande honung i konsistensen, rätt kladdig med andra ord. Filips vätska va något för mörk och rätt för mycket vattning för att vara bra. Han fick även metacam direkt i blodet för att ge honom en boost i rätt riktning. Det blev med andra ord en väldigt lång dag på kliniken med många funderingar fram och tillbaka. Vi bestämde att vi inte ska komma på återbesök först slutet av sommaren igen, att han ska få en chans att komma igång och börja bygga muskler, så länge han inte blir sämre vill säga. Vi kan inte spruta honom mer i leden just nu och kroppen måste få en chans att ta reda på inflammationen. Vi ska ändå hålla kontakt med Elin under sommaren och skicka filmer till henne och uppdatera statusen. Är han inte bättre efter sommaren så får vi se hur vi går vidare, men det tar vi då. Nu ska vi koncentrera oss på att bygga muskler. Planen just nu ser ut som detta:
Med andra ord så börjar vi om från början, igen. Förhoppningen är att han kommer bli så pass bra i arbetet på töm att jag kommer kunna börja sitta på honom någon gång i sommar. Det kommer handla mycket om att skritta ut i skogen och lyfta på fötterna från början. Jobba kommer han få göra på töm utan ryttare då kraven inte alls blir lika höga då och jag kan lättare släppa pressen på honom om han blir mentalt blockerad eller får det jobbigt med bakbenen. Min högsta önskan just nu är att rehabiliteringen kan hjälpa honom att bli bättre över sommaren och att när vi åker på återbesök igen i slutet av sommaren så får jag grönt ljus att börja jobba honom riktigt under ryttare igen. Kommer göra precis allt jag kan för honom. Han kommer få alla behandlingar han behöver av Maja och Josefine för att bli bra i kroppen och sina muskler i övrigt och han kommer få noga utvalda tillskott som ska hjälpa honom att läka inifrån. Jag kommer hålla kontakten med vår veterinär med status och filmer så vi hela tiden kan få hjälp att se om vi är på rätt eller fel vägen. Håll tummarna för oss att det går vägen. Min guldgosse bara måste bli bra. Min Sherri är världens bästa häst!Sherri är verkligen världens bästa! Två år i rad nu har vi varit på ridklubbens Valborgs-firande och hon njuter verkligen av varje sekund. Hon älskar när barnen kommer fram till henne och vill klappa och ge henne godis. Hon ser alltid till att ta snällt och puttar lite försiktigt på dem när maten tar slut. Alla barn får klappa på henne precis överallt och hon rör inte mer än på halsen och huvudet, hon står blickstilla. Att det är fullt med folk i rörelse och en stor eld som härjar vilt är inget som gör henne varken brydd eller orolig. Hon är bara så NÖJD med att få vara med. Älskar verkligen denna enormt kloka och magiska ponny, hon är allt jag någonsin kan önska mig i en bästa vän.
Det är synd att hennes rygg inte håller för träning och tävling längre, men vi försöker hitta på saker ändå som gör vardagen lite roligare. Typ gå på Valborgs-firande eller "tomta" på julafton. Nu tycker hon det är lite väl tråkigt när hon mestadels är ute och skrittar med Filip, men jag försöker låta henne vara ute och galoppera och busa minst en gång i veckan ändå. Senast i onsdags passade vi på att hoppa lite på banan när Filip ändå skulle tömköras. Det har gått 4 veckor sedan Filip var inne på kliniken och behandlade sina bakknän och vi är i full gång med rehabilitering. Jag har lagt upp en plan fram till återbesöket den 2 maj och försöker göra allt i min makt för att han ska bli så pass bra att vi inte behöver behandla igen. Vecka 1 – Första veckan fick han mest vila. En dag boxvila efter att han blev sprutade i knäna och sedan fick han komma ut i hagen som vanligt. De sista dagarna fick han även promenader i ca 40 minuter. I slutet av veckan fick jag även hjälp att sätta akupunkturnålar på honom, allt för att hjälpa till med återhämtning. Fungerar alla flöden i kroppen kan de förhoppningsvis hjälpa till att ta reda på inflammationen i knäna och påskynda läkning. Han va väldigt snäll att sätta nålar på och stod som ett ljus trots att vi satt nålar på hans bakben. Hade det varit Sherri hade hon varit mycket upprörd, haha. Han vilade en hel den på sitt högra bakben denna vecka. Vecka 2 – Under andra veckan började Filip få följa med mig och Sherri ut på länge skritturer. Väldigt kravlöst i endast repgrimma, vilket stundvis har varit lite jobbigt då han har varit så enormt pigg. Har dock inte velat sätta på honom goughen på en gång då jag vill att han ska känna in sin egen kropp. Under helgen fick han även började sin rehabilitering med att skritta över bommar. Något som är bra för hästar som behöver stärka sin muskulatur runt knän är att lyfta på benen ordentligt. Önskar att vi hade något slags vattendrag vi kunde gå och träna i här hemma. Vattenträning är verkligen effektivt och det är synd att jag inte har råd att låta honom komma iväg på riktig vattenträning, men nu får vi ta det vi har och då blir det massor med bommar i ridhuset och till sommaren får vi gå i vatten uppe i stugan istället. Jag fortsatte att sätta akupunkturnålar och sista dagen vecka två kom även Maja Göransson och behandlade Filip med KS och nålar. Jag gör allt för att Filip ska få balans i kroppen nu så att hans kropp hjälper till i läkningsprocessen så bra den bara kan. Maja hittade massor med spänning, snedhet och trauma i kroppen på honom som släppte lite allt eftersom. Efter drygt 1,5 timme var Filip alldeles slut och väldigt mycket hade hunnit hända. Maja kommer få komma ut igen i maj och fortsätta hjälpa honom då det är väldigt mycket kvar. Det kommer ta lång tid och många behandlingar för att få honom på rätt spår efter att kroppen varit på fel sätt under långtid. Jag vet hur effektiv hennes hjälp är då både jag själv och Sherri har blivit väldigt hjälpt av henne i alla år. Det är viktigt för mig att både hjälpa till inifrån och utifrån på hästarna. Vecka 3 – Under vecka tre har Filip fått följa med på flera längre skritturer med Sherri, men nu med goughen på för att hjälpa honom att arbeta rätt genom kroppen. Han ”sprätter” gärna omkring när han är ute och nu när jag ser att han börjar belasta båda bakbenen lika mycket när han står still så är det dags att låta honom jobba på ordentligt genom kroppen också. Han har gjort det väldigt bra och har hittat ett bättre gung genom kroppen med nosen långt ner, långt fram när vi har varit ute. Gillar goughen då den har hjälpt både Haven och Filip att hitta rätt tänk när de är ute som handhäst. De båda har snabbt hittat ett härligt sug fram till bettet långt ner, långt fram. Jag har även fortsatt med att sätta nålar på honom och sista dagen på vecka tre var Josefin från Multihorse här och kollade igenom honom. Det sitter väldigt mycket och rätt illa på honom. Låst i vänster bogblad, några halskotor var låsta, böjning i hela skelett-överlinjen åt vänster, tre revben är skadade på höger sida och hans bakdel var helt låst i höftben, bäcken, korsben osv. Så Josefin fick verkligen ta i för att få loss honom och nu är det upp till mig att göra en hel del rehabiliteringsövningar på de mest drabbade områdena. Det som är mest tråkigt med detta är att jag förstår mer och mer varför Filip är så rädd om sig själv, detta är något som är skapat av ett rejält trauma och jag är helt övertygad om att det är människan som ställt till det. Dessa typer av skador och låsningar är inget en häst drar på sig i första taget själv, utan han måste ha riktigt ramlat handfallet bakåt och satt sig väldigt illa rak på korset. Min egen gissning är att han har blivit nerdragen när han rest sig eller något liknande. Josefin kommer komma tillbaka under sommaren, men nu är det upp till mig att sköta rehab och förhoppningsvis igångsättning bra. Vecka 4 – Början av veckan vilade Filip och fick känna in kroppen efter Josefins behandling. Den va så pass tuff att jag ville ge honom lite tid att gå i sin egen kropp innan jag började motionera honom. Sedan har han gått med Sherri ut på långturer och fått börjat trava korta små sträckor. Han har sett fin ut och ett hopp har infunnit sig hos mig. Rehabiliteringen har gått bra och han har känts bättre, men så kommer det såklart bakslag. Igår, måndag, skulle jag tömköra honom lite i skritt och trav för att se hur han ser ut under jobb. Det va värre än allt jag hade förväntat mig... Från första stund for han omkring i diverse stegringar, bakutsparkar och luftkonster. Jag hade fullt på att rädda mig själv ifrån sparkarna och se till så han inte trasslade in sig i tömmarna. Lät det ta lite tid då jag ville se om han blev bättre eller sämre, tänkte att han kanske är helt ovan med sin ”nya kropp” och därför blir stressad i kombination med att han är pigg. Men det hjälpte inte... Han fortsatte att gnägga och hoppa omkring i skyhöga hopp av olika dess slag och jag fick känna mig förtvivlad och gå hem. Från att varit hoppfull till att jag ska kunna hjälpa honom att bli smärtfri och fullt fungerande så tvekar jag om jag ens kommer kunna sitta på honom igen. Så länge han gör sådär i töm så kommer jag inte sitta på honom, jag vill varken skada mig själv eller honom. Så idag är det tillbaka till att gå som handhäst till Sherri. Ska prova att trava honom lite mer som handhäst och se vad han gör och känns han okej provar vi att tömköra igen till helgen. Återbesöket närmar sig och jag känner mig hjälplös. Min lilla guldgosse, tänk om jag visste vad jag skulle göra för att hjälpa dig. Allt jag vill är att du ska må bra och vara glad och att vi ska få galoppera fort som vinden över gröna ängar i sommar.
Filip blev inte bättre efter tandläkarbesöket... Efter att ha ridit honom i måndags och verkligen känt att jag inte vill sitta på honom mer innan saker och ting är bättre så tog jag beslutet att ringa till kliniken och boka ett besök. Något måste helt enkelt vara fel då inte ens trav på långa tyglar ute längs vägen fungerar. Känslan var att något inte riktigt stämmer baktill, förmodligen på höger sidan, men jag kunde inte gissa mig till något specifikt.
Sagt och gjort, redan på onsdagen fick vi komma in för utredning. Vi gick igenom röntgenplåtar, sprang med honom på rakt och böjt spår, han fick göra ett ordentligt böjprov där de böjde både högt och lågt, han fick springa med rörelsedetektorer för att verkligen utesluta rörelsestörningar, jag red honom för att verkligen påvisa vad som uppstår i ridningen och sedan avslutades det med att kolla med ultraljud i bakknän, si-led, kors osv. Han skötte sig exemplariskt och det fanns inte mycket att säga någonting om. Både min och veterinärens känsla om att det satt höger bak stämde. Det enda vi kunde hitta för dagen var en försvagning i höger bakknä, vilket har lett till att det blivit en inflammation med tillhörande vätskefyllnad. Mest vätska i höger knä men även lite vätska på vänster sida. Med tanke på att det finns en försvagning i knät och att han har stor gång med väldigt mycket påskjut så har det blivit för mycket. Knäna är nu behandlade och vi ska tillbaka på återbesök om 4 veckor. Så nu håller jag alla tummar och tår för att det är detta som spökar för min lilla grabb. Om han är bättre om 4 veckor så är det massor med rehab och stärkande övningar som gäller framöver - allt för att stärka upp det försvagade området och få honom fullt fungerande. För jag tror verkligen att han kan fungera på alla plan, både fysiskt och psykiskt. Veterinären va också positiv och tyckte inte det var några som helst konstigheter och det känns ju såklart lite bättre. Efter Havens tragiska bortgång i höstas så ska jag vara ärlig och säga att detta besök gav mig kalla kårar. Kvällen innan hade jag sån ångest att det var inte klokt. Allt jag kunde tänka var att Filip inte får gå samma öde som Haven till möta, då skulle jag inte stå ut. Jag hade mardrömmar de få timmar jag sov och drömde att allt gick fel. Så tack och lov för att det ändå gick bättre än alla förväntningar. Något väldigt positivt och kul med besöket var att vi fick massor med beröm från veterinären om vilket fint band vi har mellan varandra, jag och Filip. Det är tydligen få ekipage som kommer in och har den tysta och minimala kommunikationen vi har, speciellt vid longeringen. Det värmde i hjärtat då jag hela tiden jobbar med Filip för att få den kommunikationen och den tilliten. Fortsättning följer... Den 29 mars hade jag och Sherri 12års-jubileum! För 12år sedan klev denna oroligt vackra individ av lastbilen hemma på gården hos mamma och pappa och blev direkt den viktigaste delen i mitt liv.
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om min fantastiska och helt magiska ponnyhäst, men ord räcker inte riktigt till. För varje dag som går älskar jag henne bara mer och hon är verkligen min själsfrände. 12 år är en lång tid, men jag hoppas vi har fler härliga år framför oss, fler äventyr tillsammans. Allt som betyder något med Sherri är att hon får vara frisk och lycklig. Jag bjuder på några tillbakablickar på våra år tillsammans. (klicka på bilderna för att se dem i full storlek) |
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|