Förra helgen träningar för Marc blev en riktig succé trots att jag åkte dit med låga förhoppningar. Pärlan bjöd verkligen på riktigt fin kvalité i allt vi gjorde och kändes ruskigt fin. Det kändes verkligen positivt! Slänger in några små filmsnuttar så får ni se lite iaf då jag inte riktigt orkar förklara.
1 Kommentar
Nu drar ännu en träningshelg igång för mig och Sherri. Jag har inte så höga krav på denna helg då mitt liv inte alls varit på topp den senaste tiden och Sherris träning har lidit för det. Inte alls roligt, men så kan det vara ibland. Plus att Sherri har börjat få känning på sin bronkit igen.. Trodde verkligen vi skulle slippa den detta år, men icke. Så vi tar helgen som den kommer helt enkelt!
Dock blev Sherri snygg och nyrakad imorse! Så vi ser ju redo ut iaf, haha. Senaste dagarna har varit en enda berg-och-del-bana... En del förändring väntar alldeles framför mig just nu. Jag kommer flytta, vilket kommer bli toppen då jag flyttar ännu närmare Sherri. Saker och ting blir helt enkelt inte som man tänkt sig, men det finns inget ont som inte för något gott med sig. Det är så jag ser det! Jag tror att detta kan bli ännu en kick för mitt hästliv och jag kommer kunna ta på mig mer ridning och fler hästar att träna. Vilket jag älskar! Dock är det en hel del som ska göras innan allt är lugnt och i sin ordning igen, men det får ta lite tid just nu. Bättre att det blir lite upp och ner nu än mitt i tävlingssäsongen!
Jag kan inte berätta tillräckligt ofta hur mycket min kära mor betyder för mig och vad hon gör för mitt hästintresse, eller ja, både min mor och min far. De senaste dagarna har varit lite som en berg-och-dal-bana och igår blev det ett riktigt skitpass med Sherri bara för att mitt humör helt enkelt inte räckte till och var på topp som det brukar. Idag har min kära mor fått mig på bättre tankar och jag åkte till stallet med gott mod och tänkte att jag skulle få till ett halv-skapligt tömkörningspass iaf.
Väl i stallet möttes jag av otroligt glada och muntra stallkompisar som på en gång får mig att dra igång i både dans, sång och konstiga konversationer som gör att jag inte kan låta bli att skratta och bli glad. Tog på Sherri tömkörningsselen och hjälpte en av tjejerna med hennes häst, lite uppfostringsskola påväg ner till ridhuset. Sherri bjöd på ett storartat tömkörningspass!! Hon va som magi! Samlad trav, ökad trav, övergångar, backa, trampa, galoppera nästan på stället och allt det där. Hon va ruskigt fin och jobbade på riktigt bra. För att göra det hela lite roligare så hjälpte jag även min stallkompis med henne häst samtidigt. De gjorde enorma framsteg under bara den timmen vi va i ridhuset. Det blev riktigt bra och det "problemet" de haft med att fatta höger galopp var lätt som en plätt att fixa bara de fick rätt hjälp. Det gäller att kunna sina hästar och kunna sina knep, då får man till det mesta. Det är så fantastiskt roligt att hjälpa andra och verkligen se vilka framsteg de gör på en gång. Imorgon är en ny dag med fler hästar i sikte! Imorgon ska jag rida både Valborg och Henning tillsammans med Gunilla. Nu är det klart att jag och Sherri kommer tävla för Njurunda Ryttareförening detta år. Efter mycket funderande på vart vi skulle ta vägen så blev valet till slut lätt när jag blev välkomnad med öppna armar till klubben. Min nya vapendragare Gunilla och hennes hästar tävlar även för dem! Det ska bli mycket roligt att lära känna en ny klubb och jag börjar mer och mer känna mig redo inför en ny tävlingssäsong. Lite mer träning bara, sedan är vi där!
Vissa kan tycka att det finns en viss "hets" i dagens samhälle över att äta och träna rätt hela tiden, det blir snarare ett krav än något man gör för min egen skull. Att fitness är den nya trenden precis som allt annat som går i vågor. Jag kan förstå de som får panik över detta och inte känner att de hänger på denna trend, samtidigt som det finns de som inte kunde bry sig mindre om detta. För mig har träning alltid varit och är fortfarande en stor del av mitt liv. Jag ser mig själv som en elitidrottare när jag sitter på min häst, vare sig vi rider för vår tränare eller om vi är ute i skogen och rider. Jag tycker det är en självklarhet att jag borde vara minst lika tränad som min häst. Varför ska hon vara i toppskick när jag blir andfådd av att vara ute på intervall-träningar? Vad får oss att tro att vi inte behöver vara lika tränade som häst, vad ger oss rätten att vara lat när hästen ska vara i toppskick? Hästen äter exakt vägd mat, får balanserad kost och går hela tiden hårt, samtidigt som ryttaren festar, sover dålig, kastar i sig skitmat och godis om vart annat. Jag anser att jag som ryttare måste vara i bra form för sina mål som ryttare och i bra form för att rida sin häst. Jag menar inte att man ska kunna åka Vasaloppet, köra marklyft på 200kg och ta sin dubbla kroppsvikt i alla övningar man gör... Det jag menar är att vi alla måste se efter vad vi vill, vad vi har för mål och ta det utefter det. Alla har vi olika förutsättningar, vilket gör att vissa får slita mer eller mindre.
Själv har jag enda sedan jag började gymnasiet 2009 tränat så gott som regelbundet på gymmet. Visst har det varit små uppehåll, men tusan så väl jag märkt av det! För mig är träning en självklar del av min vardag! När jag tränar och ligger i så rider jag även så mycket bättre. Jag orkar verkligen sitta emot med magen, jag orkar ha självkontroll på min kropp, jag blir snabbare i mina reflexer eftersom jag har mer kontroll och kontakt med mina muskler och jag känner enorm skillnad på även allt arbete jag gör när jag inte sitter i sadeln. Jag blir en betydligt bättre ryttare när jag tränar mycket. Hur tror ni annars jag skulle orka med att ta på mig flera hästar flera dagar i veckan? ;) Kolla på världseliten i hästsport. Har ni någonsin sett någon som är så slut att de håller på att tappa andan när de ridit klart? Har ni någonsin sett någon som har alldeles för många kilon i övervikt? Hur det än är så måste man kämpa för att ni sina mål, drömmer man om att rida i eliten så är det inte bara själva timmarna i sadeln som gör skillnad. Vissa kan tycka att jag är hård just nu, att alla inte har lika lätt för sig eller att alla kanske inte kan. Eliten är inte för alla, det är det enda jag svarar på det. Om vem som helst kunde ta sig till eliten, hur kan det då vara eliten? Vill man så kan man, då får man det att ske! Alla har olika förutsättningar, men den som kämpar kommer alltid längre än den som har gett upp. För mig ger träning glädje, styrka, energi och balans. I år har jag två speciella mål med min träning - Att cykla Vätternrundan och att kunna stå och gå på händer utan problem. Träningen är i full gång redan för båda min mål. På bilden ovan ser ni min påbörjade inför att stå/gå på händer. Just nu står jag på händer flera gånger per gång jag är på gymmet, minst en gång om dagen när jag inte gymmar, dock mot en vägg. Nu från början handlar det mycket om att stärka musklerna som håller mig uppe och hitta trycket och balansen i de muskler som får mig att kunna stå på händer. På endast någon vecka har det gått massa framåt och jag känner stor skillnad. Redan nu tror jag att jag skulle kunna stå lite fritt, så snart ska jag kliva upp på det trappsteget. Med träning, målmedvetenhet och en plan går allt! Just nu känns det som att jag och Sherri står utan ridklubb att representera på tävling... Ännu har jag inte kommit fram till något beslut om vilken klubb jag skulle kunna tänka mig att tävla för. Jag kan inte påstå att jag känner mig "hemma" på någon ridklubb längre. Jag tävlade för Ånge Ridklubb förra året, men kände mig kanske inte riktigt som en i gänget där eftersom jag nästan aldrig var på klubben och det endast var ett fåtal ekipage från Ånge som jag träffade på tävlingar. I år står jag granne med Matfors Ryttarförening, men det är lika samma där - Jag känner mig inte riktigt hemma, känner knappt några människor där eller för den delen träffar nästan aldrig några människor. Sedan utöver finns det ett flertal klubbar i Sundsvalls området som jag också skulle kunna välja rent, men som sagt så vet jag inte vart jag hör hemma.
För mig är det viktigt att det går att hitta människor som är jämnlik med mig själv, som verkligen kämpar på samma sätt så man förstår varandra och kan peppa varandra till max. Kunna både vara med på aktiviteter och annat som faktiskt intresserar mig som gör att man träffar jämlika människor, kunna balansera gången mellan att jobba på tävlingar som klubben arrangerar och som jag även rider själv och känna att man får någonting tillbaka. Jag tycker det är viktigt att kunna ge och ta som klubb. Alla ekipage är ute och representerar sin klubb på det bästa vis just de kan, vilket även gör att jag tycker om de klubbar som verkligen ger något tillbaka till sina ekipage och uppmärksammar alla. Men viktigast är nog ändå gemenskapen... Vilken nivå man är på kan man alltid peppa varandra trots allt och det är alltid roligare att slita tillsammans än ensam. Har ni några förslag eller argument till varför jag bör välja en klubb, just tell me! Jag är iaf glad att jag har ett gäng tjejer i stallet som jag gillar och jag måste säga att jag är evigt tacksam min kära mor som alltid får min låga att brinna starkt för det jag älskar. Hon vet alltid vad hon ska säga för att jag inte ska känna mig varken ensam eller svag. Hon kommer alltid vara en del av mitt dreamteam!
Jag tycker det är magiskt med unghästar, jag kan nog inte säga det tillräckligt ofta. Lilla Henning som i år fyller 3 år gör enorma framsteg varje gång jag träffar honom. Oftast träffar jag honom 2 gånger i veckan, på helgerna. I söndags så var det totalt 7:e gången som jag satt på lill-killens rygg, och han bar mig precis som han inte gjort annat i sitt liv. Vi svänger, vi stannar, vi skrittar och vi travar helt utan hjälp utan några större problem. Han funderar lite, men sedan är han helt med på vad vi ska göra och gör det med glädje. Nu när vi travat 3 gånger så vill han inte annat än trava, han tycker det är jätteroligt. Böjd nacke, stöd i handen och trava på så gott det går utan att tappa balansen.
Filmen ovan är alltså från 3dje gången någonsin Henning travar med någon på ryggen. Så himla duktig kille! Detta är glädjen med unghästar, från dag till dag kan det hända massor och man vet aldrig riktigt vad man ska förvänta sig. I detta fall med denna kille blir vi hela tiden enormt imponerad av honom, från att vara skvätten och lite små-bråkig av sig första två gångerna till detta - Stöd på tygeln, lyssnar på den som sitter på ryggen och är väldigt cool. Jag längtar verkligen till den dagen jag får rida in min helt egna lila bäbis och ge den en bra början i livet.
Jag hoppas ni tycker det är okej med små filmklipp från min instagram i inläggen. Säg till om ni inte kan se dem eller om ni absolut vill att jag ska ladda upp filmerna via youtube istället.
|
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|