Fotograf till bilden ovanför: Josefine Strömberg @fotografjossan Fotograf till bilden nedanför: Maria Tegenfeldt @mariategenfeldt Nu har Filip varit hos mig i 2 år! I september för 2 år sedan bestämde jag mig för att köpa Filip för ”en femma och en fimp” då jag inte hade råd att köpa någon annan häst efter Havens bortgång. Jag bestämde mig för att köpa Filip trots att jag inte tyckte att Filip va min typ av häst, jag har alltid trivts bra med ston med mycket energi. Men jag tyckte synd om Filip… Att han fått genomgå en dålig inridning och där med blivit livrädd för allt. Min tanke där och då va att börja om från början med honom och få honom ridbar och senare bestämma mig för om jag ville behålla honom eller inte. I samma veva som han började bli rätt ridbar, typ ett halvår efter jag tagit honom, så blev han ofräsch. Efter besök av både veterinär och equiterapeut kunde vi konstatera att det var gamla skador orsakade från yttre trauma som spökade. Detta va i mars 2019. Där och då trodde jag att vi skulle vara ute och träna och kanske tävla redan i slutet av sommaren samma år. Tyvärr rasade precis hela hästen i vad som kändes i tusen bitar. Alla gamla fysiska skador kom fram och den mentala spänningen blev värre än någonsin. Så det var bara till att börja om igen. Skadorna behandlades på flera olika vis, vi gick promenader, jag jobbade massor med mental träning med honom och började förbereda honom för att börja om med inridningen så fort han såg bättre ut. Hela sommaren gick… I slutet av sommaren/början av hösten började jag sitta på honom igen, barbacka och med grimma. Jag ville inte att han skulle associera ridning med utrustningen, speciellt inte efter att ha sett någon försökt rida in honom med både graman, långpiskar och sporrar. Inte konstigt stackarn aldrig kommit över sin sadeltvång under inridningen. Jag red honom några svängar under hösten/vintern 2019 och det gick helt okej. Det gjordes flera behandlingar och analyser på honom eftersom jag kände att något ändå inte stämde, jag ändrade även foderstat och träningsschema ännu en gång. Passen under hösten va tafatta men ändå med hopp om att det kanske skulle gå att få iordning på honom. I januari 2020 så upplevde jag den värsta av dagar tillsammans med Filip. Under ett ridpass i ridhuset sent en kväll så fick han fullständigt panik och va totalt okontaktbar. Jag trodde där och då att han skulle ta ihjäl oss båda två, att han skulle resa sig så högt att vi skulle slå över och skada oss. Både jag och Filip va otroligt skärrade i flera veckor efter detta och jag blev mer och mer övertygad om att det bästa jag kunde göra för honom va att låta honom somna in eftersom ingenting hade hjälp på 1,5 års tid. Jag bokade ett veterinärbesök för utredning och förmodligen utdömning, men bara dagen innan bokade jag av besöket. Det kändes inte rätt i magen. Hur illa det än va så kunde jag inte sluta känna känslan att jag hade svikit honom om jag gav upp där och då. Så vi tog en paus från allt som hade med ridning och vettig träning att göra. Vi lekte i ridhuset från marken utan krav, han fick följa med Sherri som handhäst och jag spenderade massvis med timmar bara i boxen och hagen med honom. Ungefär 3-4 månader senare på våren så kände jag att det hade vänt. Jag såg en positiv förändring i Filip och började så smått smyga mig upp på hans rygg igen, helt utan krav. Jag såg alltid till att han va ensam häst i ridhuset men med någon människa på marken ifall januaris skräckupplevelse skulle upprepa sig. Trots att han blev stressad så blev det aldrig lika illa igen. Allt som våren gick blev han bara bättre och bättre i exakt allt – ridning, tömkörning, löshoppning, hantering osv. De ridpass vi gjorde var ungefär vartannat superbra och vartannat lite sådär, men det va betydligt många fler bra pass än det någonsin varit. Precis när vi kom igång som bäst med att både kunna rida på banan och ut i skogen i någorlunda harmoni så var det min tur att bli skadad. 6 veckor blev det med total vila för hästarna, men när jag väl kände mig bra nog att rida igenom så hoppade jag direkt upp och red ut honom i skogen tillsammans med My och hennes unghäst. Så mycket litar jag på honom trots allt som hänt, jag vill lita på honom och därför gör jag det. Nu har det gått ytterligare 2 månader och han utvecklas fortare än vad han någonsin har gjort. Allt är mer positivt än vad det någonsin har varit. Han känns superfräsch i kroppen, jag får rida honom utan att han tycker det är obehagligt och när han blir nervös/spänd så stänger han inte mig ute längre utan söker efter min hjälp. Det är helt otroligt så mycket som har hänt under de senaste veckorna. Jag är lyckligare och stoltare än någonsin över honom! Han börjar äntligen blomma ut till den Filip jag hela tiden velat hjälpa honom att bli. Nu hoppas jag bara att vi kan fortsätta på denna utvecklingskurva och att bakslagen blir mindre påtagliga för varje gång. Efter 2 år tillsammans så har han verkligen växt på mig och jag skulle inte kunna tänka mig att sälja honom längre. Han är min Guldgosse och jag hoppas att den goda trenden sitter i så vi en vacker dag kan träna och tävla i både dressyr och hoppning.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|