Fotograf: Anna-Clara Eriksson - Fotograf ACE Sista veckorna har varit minst sagt omtumlande. Filip fick ett rejält återfall på en måndag och på onsdag samma vecka ramlade en av mina närmaste vänner av sin häst och bröt nacken när vi red tillsammans. På torsdagen bokade jag en tid på kliniken för utredning till Filip. Han kan inte vara smärtfri när han får dessa bakslag och synen av att se min vän bryta nacken fick mig att inse att jag inte är odödlig.
Filip har gått helt fantastiskt bra under några månader nu i höst och jag har verkligen trott att det skulle gå, att jag skulle kunna hjälpa honom att bli den underbara häst han är. Men nu sätter kroppen stopp en gång för alla. Det senaste bakslaget va rejält, både jag och FIlip va skärrade när det hände och jag trodde faktiskt vi skulle dö där ute i skogen. Klinikbesöket gav svar på alla beteenden relaterade till smärta som han har. Vart vi än tittade i kroppen på honom hittade vi fel som både har uppstått på grund av trauma tidigare i Filips liv och även en del som troligast är medfött, alla skador har funnits i kroppen hela tiden när jag haft honom. Det är så mycket känslor som befinner sig i min kropp efter detta. Jag är besviken och tom för att jag verkligen trodde att Filip skulle bli bra. Jag är ledsen över att han har haft så ont i nästan hela sitt liv. Jag är arg på människor som han varit hos tidigare i livet. Men mest av allt känner jag enorm hjärtesorg över att behöva förlora ännu en bästa vän. Filip blev utdömd på kliniken på grund av flera anledningar. Nu är det försäkringsbolagets beslut kvar. Mitt hjärta går i tusen bitar för denna häst.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|