De sista 3 månaderna av 2019 gick i rasande fart och det hände en hel del både bra och dåliga saker. Jag väljer ändå att fokusera på det positiva då häståret 2019 varit tillräckligt tuff för både mig och flera av mina vänner som har häst. Bjuder på en kort sammanfattningen av den senaste tiden och sedan siktar jag med högt huvud och positiva tankar på ett bättre hästår 2020. Må det bli året som vi får göra mer av vad vi älskar och mår bra av, må det bli året med träningar och tävlingar och må det bli året då vi alla är friska och glada. Sirius är nu såld! Innan jul blev Sirius såld till en väldigt trevlig familj och duktig dotter söder ifrån. Han åker nu på lördag och jag kommer utan att tveka sakna honom. Vi har utvecklats tillsammans han och jag under dessa 3 månader som vi fått tillsammans. Både hoppningen och dressyren har blivit bättre och det är med glädje som jag lämnar över tyglarna till en young rider, jag tror de kommer ha mycket roligt tillsammans. Jag och My har löshoppat våra hästar två svängar. Filip visar på en enorm försiktighet och otroligt fin bakbensteknik. Ännu är han något försiktig och vågar inte riktigt bjuda lika fint när hindren blir sådär 110cm, men han hoppar med gott mod så länge det är längre och verkar tycka det är roligt. Året 2020 hoppas jag att vi kan fortsätta hans utbildning i hoppningen även uppsutten. Vi va ju på god väg förra vintern, men med alla skador som varit tog det stopp. Jag tror hoppningen för Filip kommer vara enormt nyttig då han får vara lite yvig i sitt sätt att vara så länge han är modig, det kommer hjälpa honom att ta lite eget ansvar. Sherri däremot är en klippa när vi hoppar, hon är klok och lugn. Hon är med som moraliskt stöd och finns med precis så lite eller mycket hon behöver för Filip och för Mys nya unghäst Elli. Sedan tycker hon det är lite roligt att få hoppa också på slutet när unghästarna fått hoppat klart, då springer hon glatt omkring och skuttar lite. Filip har även fortsatt på sin linje med miljöträning, mycket träning för marken och en del ridning. Det går helt klart framåt med honom - om än väldigt sakta. Men jag hoppas det är sakna men säkert som gäller för honom. Jag har äntligen fått börja inverka på honom i ridningen korta stunder och vissa dagar är han riktigt duktig medan andra dagar är han lite för mentalt spänd av olika anledningar. Vi jobbar på det tillsammans och drömmen är utan att tveka att få honom att fungera så pass att vi kan få åka iväg och träna för Jeanna Högberg tillsammans igen. I övrigt denna höst har jag ridit en hel den andra hästar, bland annat dessa.. 3-åriga dressyrhästen Fager har blivit inhoppad ordentligt under ryttare och gjort det med bravur. Lika duktig som när jag red in honom under förra hösten. Han fick sedan vara med på en hoppträning för Eamon Hickey och imponerade stort med både gott mod och fin hoppning. 2,5-åriga dressyrhästen Vanna har påbörjat sitt liv som ridhäst och under 5 veckor gick hon från att vara försiktig och rädd av sig till att med stort självförtroende både vara supercool i hanteringen kring ridningen samt i själva ridningen. Hon kommer bli spännande att fortsätta jobba med/följa under detta år när hon blir 3 år. 4-åriga hopphästen Kiwi och jag har jobbat en hel del under hela hösten. En häst som blivit sent insutten och sedan tyvärr blivit skadad. Efter skadan läkt har vi jobbat med att återfå styrka i kroppen och sedan har hon blivit inriden på nytt plus hoppad över lite "läskiga" plankor och vattenmattor som hon tog med ro. En riktigt härlig liten studsboll! Jag älskar att jobba med dessa unga hästar, jag kan inte tjata nog om hur viktigt det är att de får en bra grund att stå på så de inte blir lika rädda och förtvivlade som Filip blivit. Bäbisar ska under inridningsperioden få stort självförtroende så de sedan kan ta sig an de svårare uppgifterna som kommer i livet med det självförtroende som har byggts under inridningen. Under året 2020 kommer jag fortsätta jobba med unga hästar i olika åldrar och sammanhang och det är något jag verkligen ser fram emot. Avslutar detta inlägg och året 2019 med två av mina favoritbilder på Sherri och Filip som tagits i slutet av sommaren. Jag önskar er alla en god fortsättning och all lycka inför året 2020! Foto övre bilden: Josefine Strömberg / Foto nedre bilden: My Jeppsson Lindkvist / Tagna vid havet på Alnö 2019
0 Kommentarer
Just nu känner jag sån sprudlande energi över allt bra som händer i min lilla hästbubbla! Jag vågar äntligen påstå att Filip är ridbar igen - på riktigt! För någon vecka sedan gjorde jag en håranalys på honom och fick väldigt många svar på våra problem. När jag på en gång tog tag i detta så blev han helt plötsligt mycket lugnare, rörelsestörningen höger bak är nära nog helt borta och det viktigaste av allt är att jag faktiskt får rida på honom utan protester eller missnöje. Jag är så otroligt lycklig över detta! Det är såklart fortfarande en lång väg kvar innan jag kommer sitta och träna honom som vanligt. Just nu smyger jag in några ridpass i veckan där jag sitter på honom max 20 minuter i skritt och trav. I övrigt får han bralla av sig på lina och följa med på långturer i skogen med Sherri. Sherri har en stadigt uppåtgående kurva just nu, hon älskar hösten. Hon är pigg som bara tusan och väldigt fin i kroppen för att vara henne just nu. Hon sprudlar av glädje när vi är ute och det gör mig alltid väldigt glad. Hon är ett riktigt lyckopiller! För en vecka sedan gjorde i ett ordentligt hoppass och jäklar så hon hoppade. Hon tog i från tårna så jag fick hålla i mig för allt jag var värd. Bör väl tillägga att jag alltid rider Sherri barbacka vare sig vi konditionstränar, skrittar eller hoppar. Så när hon gör sånna kanonsprång som hon gjorde sist så är det inte helt lätt att sitta stadigt. Från och med 1 oktober arrendera jag även stallet jag står i! Det är så kul att jag nu får chansen att driva stallet som är på samma gård som jag bor tillsammans med ägarna. Första helgen jag hade stallet så var vi 10 personer som städade, fixade hagar, rev, byggde, slog gräs och så vidare från tidiga morgon på lördag till sena kväll på söndagen. Det blev riktigt bra! Äntligen har stallet och hagarna fått sig ett välbehövligt lyft och det är en fröjd att se hur fint det blev.
Detta betyder också att jag nu har 3 boxar som "mina" istället för 2 som förut. Och redan 2 oktober flyttade en ny kompis in - en försäljningshäst. En härlig valack i sina bästa år som ska säljas på grund av att ägarens kropp tyvärr inte håller för ridning längre. Så jag har tagit på min att fortsätta utbilda och träna honom tills han blir såld. Han är en sån häst som alltid är rolig att rida - supersnäll att rida ut på, pigg och med egen motor i all ridning, känslig för både skänklar och vikt, tvekar inte en sekund i hoppningen och vill hela tiden göra rätt i dressyren. Det kommer helt enkelt bli roligt att ha honom i stallet! Utöver allt detta så håller jag på att hoppa in en 3-åring som jag red in för ett år sedan. Vi har till och med anmält oss till en hoppträning för Eamon Hickey i november. Ännu mer saker att se fram emot! Så som ni förstår så rullar mitt hästliv på med massa positiv energi och många roliga saker att se fram emot. Det roligaste måste jag ändå säga är att jag nu har flera hästar att rida på! Efter att bara ha ridit på Sherri på hela sommaren så har jag saknat att få rida ännu mer, träna ordentligt och ha mål att sträva efter. Jag älskar att rida Sherri, men som den pensionär hon är så har vi inte så många mål i livet förutom att hålla oss pigga och fräscha. Det är något speciellt med hösten ändå. Det är oftast på hösten som mitt hästliv får sig en extra knuff på något vis! Min Sherri är världens bästa häst!Sherri är verkligen världens bästa! Två år i rad nu har vi varit på ridklubbens Valborgs-firande och hon njuter verkligen av varje sekund. Hon älskar när barnen kommer fram till henne och vill klappa och ge henne godis. Hon ser alltid till att ta snällt och puttar lite försiktigt på dem när maten tar slut. Alla barn får klappa på henne precis överallt och hon rör inte mer än på halsen och huvudet, hon står blickstilla. Att det är fullt med folk i rörelse och en stor eld som härjar vilt är inget som gör henne varken brydd eller orolig. Hon är bara så NÖJD med att få vara med. Älskar verkligen denna enormt kloka och magiska ponny, hon är allt jag någonsin kan önska mig i en bästa vän.
Det är synd att hennes rygg inte håller för träning och tävling längre, men vi försöker hitta på saker ändå som gör vardagen lite roligare. Typ gå på Valborgs-firande eller "tomta" på julafton. Nu tycker hon det är lite väl tråkigt när hon mestadels är ute och skrittar med Filip, men jag försöker låta henne vara ute och galoppera och busa minst en gång i veckan ändå. Senast i onsdags passade vi på att hoppa lite på banan när Filip ändå skulle tömköras. Den 29 mars hade jag och Sherri 12års-jubileum! För 12år sedan klev denna oroligt vackra individ av lastbilen hemma på gården hos mamma och pappa och blev direkt den viktigaste delen i mitt liv.
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om min fantastiska och helt magiska ponnyhäst, men ord räcker inte riktigt till. För varje dag som går älskar jag henne bara mer och hon är verkligen min själsfrände. 12 år är en lång tid, men jag hoppas vi har fler härliga år framför oss, fler äventyr tillsammans. Allt som betyder något med Sherri är att hon får vara frisk och lycklig. Jag bjuder på några tillbakablickar på våra år tillsammans. (klicka på bilderna för att se dem i full storlek) Nu är hästar fullt igång igen efter vintervilan och fokuset ligger på att jobba upp konditionen på dem båda. Det blir med andra ord ännu mer ridning och träning ute än tidigare. Sherri är en riktig pärla att ha ute i skogen och längs vägarna, hon har alltid stenkoll och är en väldigt trygg individ både själv och med kompis. Jag litar på henne till 110% i alla situationer som kan uppstå. Filip däremot är fortfarande osäker när vi är ute och därför ser jag alltid till att vi har en trygg kompis med oss ut. Han har svårt att komma till ro - både hoppar omkring och kastar stundvis hysteriskt med huvudet. Trots att han är lite osäker så har han börjat ta för sig mer och mer ute och vill gärna springa först. Han får busa hur mycket han vill så länge han känner sig modig och driver på framåt. Det är lika nyttigt för honom att skritta på långa tyglar rakt fram som att galoppera på i ett högre tempo en längre sträcka. Svårast är det dock att skritta, han vinglar och kastar med huvudet mer då. Men vi jobbar på! Han kommer bli lika duktig på att vara ute längs vägarna och i skogen som Sherri innan det är färdigt. I söndags löshoppade båda hästarna. Det var första gången jag löshoppade Filip sedan han kom till mig och han var så mycket modigare än vad jag hade trott. Tanken va att han skulle få galoppera över lite upphöjda bommar och bara få känna sig duktig, men när han verkligen bjöd in till att hoppa så fick han hoppa ordentligt. Hela 110cm skuttade han över med lätthet! Riktigt roligt att se och jag är så stolt över honom. På fredag nästa vecka är det dags igen och jag hoppas att han redan då känner sig ännu lite modigare. Han behöver inte hoppa högt, vill bara att han ska få känna sig duktig och modig. En väldig rolig nyhet är att vi har en dressyrsadel på gång! Den kommer dröja några veckor till, men vi längtar enormt mycket efter den nu. Nu är tävlingssäsongen här hos oss i Sundsvall slut för i år och tiden på året där det kan vara svårt att finna motivation börjar. Själv har jag inte tävlat sedan Havens och min vinst i juni, något som jag minns tillbaka på med både enorm glädje och enorm sorg. Målet för denna höst var att rida MSV C med henne, men istället blev hösten fylld av sorg.
På torsdag ska både Sherri och Filip få sina årliga vaccinationer och en lugn helg med bara mys, pyssel och möjligen korta promenader. På Sherri brukar vaccinationen ta hårt och därför får hon rätt många lugna dagar efteråt för att hinna återhämta sig. Därefter är det dags för mig att kliva in i vinterträningen på riktigt. Jag och Filip har börjat lära känna varandra och jag har börjat få en rätt bra uppfattning om vad vi kommer behöva jobba på i vinter. Andra helgen i november är det träning för Jeanna Högberg som gäller för Filip. Det ska bli kul att höra vad Jeanna tycker om honom, vad hon tycker vi ska jobba på, få hjälp och komma framåt samt att det blir första gången Filip och jag åker iväg från gården tillsammans. En vet aldrig hur hästarna reagerar, men jag hoppas att han tar det bra så vi kan koncentrera oss på träningarna mer än själva resorna. Men vi tar all som det kommer precis som vi gjort med allt annat som varit ”första gången”. Som tur är ska vi träna tillsammans med My och hennes nya häst, så då slipper Filip bli själv i det nya ridhuset och träningarna blir inte precis lika tuffa som när en tränar ensam. Det är nog en bra utgångspunkt denna gång då Filip inte är i toppkondition ännu. Ifjol minns jag att jag var enormt taggad och motiverad inför en vinter med träning då Haven precis kommit till det stadiet där hon gick att börja påverka ordentligt i alla gångarter. Filip är lika gammal som Haven var denna tid ifjol, men har betydligt längre kvar. Dock känner jag mig rätt så motiverad till att träna Filip i vinter, jag tror verkligen att det finns en superfin tävlingshäst under det nervösa skalet som bara väntar på att få komma fram. Jag vill så gärna hjälpa honom dit då jag tror han både skulle göra sig väldigt bra på tävlingsbanorna och passa mig som tävlingsryttare. Därför ser jag fram emot vintern och vilken utveckling den kan ge. Jag hoppas även på mycket snö så vi får vara ute och galoppera längs mjuka, snötäckta vägar! Jag vill under hösten/början av vintern ta vara på att vi får en längre paus i tävlingarna för att verkligen ge hästen av chans till lite vila och sedan komma tillbaka till endast grunder. Under tävlingssäsongen är det fort gjort att det blir lite väl mycket tävlingsridning och grunderna/lösgjordheten blir ibland lidande. Många gånger tycker jag hästarna känns som allra bäst efter en period med endast lösgörande arbete där fokus är tempoväxlingar i balans mellan hand och skänkel. Sherri då tänker ni kanske nu, vad gör hon? Hon är den lyckligaste av pensionärer och får galoppera i skogen mest varje dag. Hon älskar hösten/vintern och våra långa galopper på mjuka/snötäckta vägar! Det enda målet som finns med Sherri är att hålla henne hälsosam och lycklig. Jag har inga krav alls på henne även om vi ibland råkar hamna på ridbanan och rider lite skolor och piruetter, utan allt vi gör är för att vi tycker det är roligt. Mitt löfte till henne är att hon ska få leva lyckligt och utan kraven som kommer med tävlingar, därför gör vi precis det som faller oss in. Men hon är i full kondition, vilket ni förmodligen förstått efter både hästrallyt och hubertusjakten, och det är så jag planerar att det ska förbi. Hennes kropp mår som bäst när hon har fått varit ute och blivit riktigt varmt i hela kroppen, vilket tar nästan 1 timme. I söndags gjorde jag och Sherri något som var bland det roligaste vi gjort tillsammans på över 11 år.. Vi deltog i en Hubertusjakt! Efter Hästrallyt fick några arrangörer/deltagare blodad tand och fortsatte vidare mot att arrangera en Hubertusjakt. Helt fantastiskt tycker jag! Jag önskar verkligen att det fanns mer aktiviteter för oss ekipage som inte tävlar längre och som inte vill använda oss av den traditionella utrustningen. Jag och Sherri kan sällan vara med på några aktiviteter då det många gånger kräver mer utrustning än bara en grimma och en hjälm, tex sadel eller skyddsväst. Okej, skyddsväst kan jag väl köpa på mig och använda, men sadel är inget som vi kommer använda oss av så mycket mer. Sherri får fula svullnader på ryggen efter användning av sadel hur bra den än ligger eller hur kort tid den än är på hennes rygg, och därför vill jag inte att hon ska behöva ha någon sadel. Hittills i år har vi fått dispens på en Pay'n'Jump att hoppa barbacka, i övrigt har all annan aktivitet som vi försökt vara med på avkrävt sadel. Något jag måste säga är tråkigt... Vi vill gärna vara med och alla som känner oss vet att vi utan problem klarar av allt minst lika bra utan sadel som med sadel, om inte bättre.. Därför har jag varit extra glad när arrangörerna för Hästrallyt och Hubertusjakten välkomnat oss med öppna armar trots att enda utrustningen på oss båda varit grimma och hjälm. Hubertusjakten va ren och skär lycka! Vi startade med en gemensam uppvärmning där vi fick känna lite på varandras puls och vilken position alla trivdes bäst på i ledet. Därefter drog det igång ordentligt. En Master ledde gänget ut i skogen på en mycket härlig runda innehållande massa naturhinder och det gick i ett rasslande tempo. Det var stockar, diken, bank och kilometrar av bra skogsväg. Alla hästarna skötte sig och vi kom tillbaka svettiga, andfådda och lyckliga allihopa. Efter att vi hämtat andan lite var det dags för upploppet, vem skulle bli först fram att ta rävsvansen? Sherri och jag gick all in för att va snabbast. Vi va inte först ut i starten, men kom sakta men säkert ikapp. Sherri var helt med på notorna när jag styrde henne mot insidan av hästen som låg före oss inför sista kurvan, hon la in en växel till och fick den perfekta kurvan. Upp i ledning genom sista kurvan och hela vägen fram till rävsvansen. Jag va lite orolig att jag inte skulle få tag i den från hästryggen men det gick! Vi vann! Hela grejen med Hubertusjakt tycker jag är så enormt rolig! Det är fartfyllt, inte så mycket regler och fyllt av skratt. Det är så enormt befriande och det är precis detta jag älskar med att få göra sånt här med Sherri, känna friheten och släppa kontrollen. Det är precis motsatsen mot för den annars rätt inrutade och kontrollerade träningen/ridningen som sker. Foton av: Stefan Forsberg och mamsen.
Den 29e september deltog jag och Sherri i vårt första Hästrally tillsammans - Attmars Hästrally 2018! En helt fantastisk dag blev det. Hästrally går ut på att transportera sig en längre sträcka och längs vägen utföra flertalet uppgifter/svårigheter. Denna gång gick det inte på tid, det var endast poängen för bästa utförda uppgifter/svårigheter som gällde. Jag och Sherri red tillsammans med två tjejer till från Matfors och gick ut allra först i ett startfält på över 40 ekipage - allt från dressyrhästar, hopphästar, islandshästar, ponnys, travare till körhästar med vagn. Det var en stor uppslutning och det blev en mycket lyckad dag! Vi red en sträcka på drygt 2 mil i alla gångarter och fick både visa prov på samarbete mellan häst och ryttare samt hjärnkapacitet när det kom till en klurig frågeslinga. Vi var totalt ute i ganska precis 4 timmar och hösten visade sig från sin bästa sida med alldeles perfekt väder för att vara ute så länge. Sherri var så enormt glad precis hela tiden! Hon skuttade fram av lycka och när vi skulle stå still stod hon bara och trampade och väntade på att få komma iväg framåt igen. Alla jag pratade med hade haft en rolig dag och jag kan bara instämma. Riktigt bra arrangerat och så himla roligt att få göra något tillsammans med andra ekipage som inte är en vanlig dressyr/hopptävling. Här fick alla komma precis som de är - med vagn, med eller utan sadel eller vilken annan utrustning som helst. Jag och Sherri gick ut i terrängen precis så som vi alltid rider, barbacka endast iförd grimma. Tyvärr va vi inte riktigt bäst på på alla uppgifter längs vägen och vann inte, men det delades ut många priser under kvällen på prisutdelningen för både total vinst, maskerad, tapperhet, snyggast utförda uppgift osv. En väldigt rolig upplevelse som jag utan att tveka vill vara med på igen! Fotografer till bilderna är: Linnea Gustin, Maria Tegenfeldt och jag själv.
Äntligen har hästarna fått semester och får spendera lite dagar i deras sommarparadis. Haven sover i hagen, gör ett ryck ibland då hon försöker leka med Sherri och äter massor med gräs. Sherri däremot går på tur mest varje dag och passar på att bada så fort möjligheten ges, hon är ju trots allt en riktig liten badanka. Någon dag ska vi släpa med oss Haven ner till vattnet och försöka få henne att bada, även om jag tror hon kan va rätt svårflörtad att få i vattnet. Så på mina hästar går det ingen nöd just nu, de lever livet för tillfället. Haven kommer att vila 3 till 4 veckor beroende på hur hon är, men nu när hon är inne på sin andra vecka av vila så har hon äntligen börjat varva ner och är inte överdrivet energisk. Till och med en liten kulmage har hon börjat få - till min lycka! Hon är rätt svårfödd i övrigt trots att hon äter mängder med hö och massa bra kraftfoder, så att hon lägger på sig är mycket välkommet då det kommer behövas för att bygga nya muskler i höst och vinter.
I söndags fick äntligen Sherri vara med och busa! Då var det dags för MRF's pay'n'jump och vi fick dispens att rida barbacka till bådas glädje. Sherri trivs inte alls med sadel längre och jag vill inte tvinga henne att använda det om vi absolut inte måste. Att hoppa barbacka är dessutom något vi gjort i väldigt många år tillsammans och sedan augusti 2017 har jag endast ridit med sadel en endaste gång på henne. Vi trivs bäst utan helt enkelt!
Jag valde att hoppa 80cm, en höjd där vi kan leka runt och inte behöver känna några som helst krav. Vi har dessutom inte hoppat många språng alls under hela vintern och vi var bara med för att det är roligt. Sherri blev så himla glad när hon insåg vad vi skulle göra och studsade runt på banan innan startsignal. En mycket lycklig ponny gasade runt banan med öronen spetsade! Och ska jag vara ärlig så va matte minst lika glad, haha. Det värmer verkligen i hjärtat på mig när Sherri är lycklig och i form. Hon är mitt hjärtas häst och jag har svårt att se mitt liv utan henne efter dessa 11 år tillsammans. Jag älskar verkligen att kasta mig upp barbacka i endast grimma på henne och galoppera fort över ängarna, sitta i hennes box på kvällarna när hon står tätt intill och sover med mulen i mitt hår och höra henne gnägga på mig varje dag när jag kommer ner till hagarna. Så i sommar får hon förhoppningsvis följa med på fler små äventyr! |
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|