I söndags var det dags för löshoppning igen och Filip va såklart med! Han får vara med varje gång det är löshoppning för att lära sig att lösa uppgifter själv och få självförtroende. Denna gång va han lite ofokuserad och ville hellre va med de andra hästarna, men till slut så gick det bra när jag valde att hjälpa honom lite extra. Han överhoppade sig enormt mycket direkt i början i kombination med att han hellre ville kika på andra hästar, så då försvinner självförtroendet fort och byts ut till stress. Därför känns det extra viktigt att ha med honom på dessa typer av arrangemang så han kan lära sig att både fokusera och vara avslappnad även när det händer annat runtomkring honom. Sakta men säkert blir det bättre, men det är fortfarande en lång väg att gå med honom som med allt annat.
Dock hoppar han helt makalöst! Jag drömmer om att en vacker dag få sitta på hans rygg när han hoppar riktiga hinder, när han spetsar öronen för att sedan ta av från marken och sedan vinklar ut sina makalösa bakben. Kolla bara på honom!
0 Kommentarer
Här kommer en helt ärlig och oredigerad film från hur det såg ut i torsdags när jag red Filip. Detta är tredje passet jag sitter på honom sedan det enorma bakslaget vi hade i januari, bakslaget som gjorde att jag var så nära, så nära att ge upp. Men det var något som gjorde att jag inte kunde ge upp trots att vi den där kalla kvällen i januari höll på att skada oss båda två på grund av att Filip fick panik och inte var kontaktbar när jag satt på honom. Precis som så många gånger förr under vårt 1,5 år tillsammans men denna gång va ännu otäckare. Det trauma Filip fick i samband med sin inridning är verkligen inte att skämta bort, det sitter otroligt djup rotat och ett endaste fel från min sida kan göra att det blir värre. Det är en så otroligt fin gräns mellan ett bakslag och att ta oss framåt.
Första ridpasset började med att han inte ens ville gå framåt med mig på ryggen, My fick istället gå med oss några varv i ridhuset innan den spänningen släppte. Jag fick sedan inte ens tänka tanken att ta i tyglarna så bettet rörde sig i munnen på honom, direkt kastade han huvudet och visade bestämt att jag inte fick använda bettet. Helt okej med mig när han ändå tänkte framåt. Andra ridpasset hittade han framåtläget direkt och galopperade runt i ett högt och glatt tempo i ridhuset med mig på. Fortfarande dock utan att jag fick ta någonting i tyglarna vilket gjorde att jag fick vänta ut honom tills hans själv saktade av och kände sig nöjd. Tredje passet i torsdags var direkt mycket bättre. Han tänkte framåt från första stund jag satt mig på honom och kändes mycket mer avslappnad och till freds med att jag befann mig på hans rygg. Jag kunde under vissa delar av passet erbjuda honom lite kontakt med bettet utan att han protesterade, utan han till och med sökte mitt stöd några gånger. Han får fortfarande springa på i högt tempo och kommer få göra under många fler pass framöver. Jag vill inte att han ska känna att jag hindrar den energi han erbjuder framåt eller att han blir ”instängd”. Han ska få springa så fort han vill och så fritt han vill om så behövs och jag kommer erbjuda honom stöd och ett lugnare tempo tills han frivilligt väljer att ta stöd och stänka tempot. Allt kommer vara helt på Filips premisser och hans önskan är min lag, precis som vanligt. Jag kommer fortsätta rida i hoppsadeln och vara väldigt liten och lätt på ryggen, inte räta upp mig för mycket utan mer vara en liten och mjuk passagerare. Så min sits kommer se ut som skit, men kan jag göra honom nöjd tar jag det. Jag får träna min lodräta och mer starka sits på någon annan helt enkelt. Planen framåt är att göra pass som dessa i lugn och ro ungefär 1 gång i veckan, möjligtvis 3 gånger på 2 veckor. Det ska gå långsamt och han ska mellan varje pass hinna återhämta sig, träna något annat och hinna landa i allt. Vi har ett bra utgångsläge denna gång, bättre än någonsin, och jag tänker göra allt i min makt för att ta vara på det. Under påsk så va jag iväg varsin dag med Filip och Sherri på miljöträning tillsammans med Jämtsäker. Filip fick hänga med första dagen till Björkbackegård där träningarna höll hus. Jag tänkte att han nog skulle fundera lite innan han gick in i transporten eftersom han inte åkt transport sedan i augusti när vi åkte hem från sommarstugan och semestern. Men min stora och numera modiga kille bara traskade på transporten som om det var något vi brukade göra varje vecka. Han åkte helt lugnt och va cool när han väl kom på plats. Så stolt över honom bara över det! Sedan under träningen fick vi träna på att gå i stökiga miljöer, gå både över och under presenningar, genom olika saker osv. Det gick att välja på att leda eller rida sin häst och jag valde såklart att leda Filip eftersom han inte är riden på ett tag. Hela träningen gick riktigt bra och Filip blev mer självsäker för varje stund som gick. Han lärde sig fort att han kunde söka min för att få hjälp och stöd, så himla härlig känsla att han verkligen sökte min kontakt. Speciellt eftersom det är det jag har jobbat så otroligt mycket med i vardagen, att jag vill att han ska söka mig när han blir osäker eller rädd. En stor seger! Sedan reagerar han såklart rätt explosivt, istället för att gå genom/under presenningstältet så sprang vi tex. När vi skulle gå under en stor presenning som hängde som ett tak ovanför oss så började han ta sats redan innan han gått under för att springa igenom och när han kom ut på andra sidan sökte han direkt beröm och klappar ifrån mig. Jag tänker som så att han måste få reagera explosivt eftersom han är en explosiv häst, så länge han inte blir stressad eller tänker bakåt får han reagera hur han vill. All energi han sätter till som går framåt i positiv anda berömmer jag mer än gärna även om det går i 110 knyck just nu. Vi har haft stora problem med att han tänker bakåt och då backar eller stegrar när det låser sig, därför välkomnar jag all energi som går framåt. Kan inte berömma honom nog efter denna träning! Jag är stolt, imponerad och lycklig över honom! Andra dagen var det Sherris tur och henne hade jag verkligen sett fram emot att ta med på denna träning. Hon är den roligaste hästen jag vet när det kommer till miljöträning och hon litar så blint på mig att jag verkligen vill prova och se om hon verkligen är så cool som jag upplever henne. Och nog tusan va hon cool! Presenningar som rörde sig under fötterna, ballonger som gick sönder när hon klev på dem, eld precis bredvid henne, flaggor som snärtade över huvudet och bakom rumpan på henne… Ja hon va cool med allt! Världens bästa ponnyhäst! Det va verkligen roligt att ännu en gång känna hur sammansvetsade vi verkligen är efter alla dessa år. Nästa gång vi tränar för Jämtsäker ska vi få vara med i en avancerad grupp så vi kan få ”utsättas” för ännu mer tuffa grejer. Alla bilderna är fotade av Jämtsäker! Året 2020 började lugnt och försiktigt för att sedan dra igång ordentligt. Nu är vi inne på de två sista dagarna av mars månad och ingen har väl missat det kaos som Coronaviruset har skapat och det återstår att se vilka konsekvenser det blir av detta. Men jag tänker inte skriva om viruset då jag vill koncentrera mig på de bättre delarna och därför följer här en kort sammanfattning av vad som händer i min hästvärld. Guldgossen Filip har de senaste 2 månaderna fått arbeta endast utan ryttare efter att vi stött på rejält med patrull i arbetet från ryggen i januari. Ett bakslag som tog hårt på oss båda men som vi tagit oss igenom och nu arbetar han faktiskt bättre än någonsin. Han har fått gå på töm i ridhuset, jobbat med förtroendeövningar, miljötränat, följt med som handhäst och fått springa över en hel del bommar. Dessutom har han ännu en gång fått hjälp med kroppen av Josefine på Multihorse och jag tänker extra noga efter vad han får för foder för att hålla magen i bra skick. Sista 3 veckorna har det verkligen börja hända saker hos Filip. Han är allmänt mycket lugnare och har kunnat arbeta med kroppen på ett väldigt mycket bättre sätt än tidigare. Lugnare, mer genom kroppen och utan massa stressbeteenden som han i vanliga fall uppvisar under tex uppvärmning. Jag kan ärligt säga att jag i 2 månader haft många tankar, en del ångest och ledsna tankar om att han inte ska fungera, men som jag nu helt slagit åt sidan och jag känner mig åter igen positiv. Jag är inte beredd att ge upp honom, hur tufft det än är ibland. I januari va det ordentligt tufft, men jag är glad att jag valde att fortsätta. Han ÄR värd det och jag hoppas fortfarande att han ska börja fungera. Så vi jobbar helt enkelt vidare under detta år och ser vart vi hamnar. Detta är Freeport, men jag kallar honom för Pelle. Pelle och jag började jobba tillsammans i början av februari och sedan dess har vi hunnit med allt från invänjning av utrustning, arbete från marken, ridning i alla gångarter, introduktion till löshoppning samt vår allra första uteritt. Detta är en riktigt cool kille! Lite mycket bäbis ibland då han absolut inte har koll på att jag är bredvid honom när han får för sig att gå iväg och lukta på något eller följa efter en annan hästkompis, haha. Men han är otroligt klok och inridningen har verkligen varit en fröjd. Första gången jag satt på honom så traskade han glatt runt i ridhuset och va inte det minsta brydd över att jag satt på honom. Bilderna ovanför där jag har en grön fleecetröja och han har endast grimma och grimskaft är från vår absolut första ridtur tillsammans. Jag kan inte nog ofta säga hur fantastiskt det är att jobba med unga hästar som har hela livet framför sig, att få vara med och lägga en stabil grund för ett lång och lyckligt liv. Jag önskar varje dag att jag hade fått lägga grunden till Filip, att han hade fått en start full med kärlek, förtroende, bus och lättsamhet. Men jag är som sagt glad att jag får vara med på andra hästars resa! det ska bli riktigt roligt att se vad jag och Pelle kan åstadkomma under vår tid tillsammans. Den stora kärleken i mitt liv - min fantastiska Sherri! Hon är precis lika pigg och positiv som alltid och har nu ett tufft jobb att se till att 3 unghästar kommer ut i skogen då både Filip och Pelle går som handhäst till henne samt att My har skaffat sig en unghäst som också behöver stöd ute i skogen. Jag är glad, stolt och tacksam för att hon hjälper mig med att utbilda trygga hästkompisar. Den 29e mars så har hon dessutom varit min bästa vän i hela 13 år! Och jag hoppas att det ska bli många fler med äventyr och bus. Vi har lite äventyr planerade framöver så ska försöka uppdatera lite mer.
Så på hästfronten är det full rulle med både mina egna hästar och andras hästar trots att det just för tillfället är tävlingsstopp på grund av coronaviruset. Det finns ju alltid något att träna på och det finns alltid muskler som behöver byggas starkare. Det är en rolig tid för mig som brinner för utveckling! Må häståret fortsätta i glada toner nu och vi alla får vara friska. De sista 3 månaderna av 2019 gick i rasande fart och det hände en hel del både bra och dåliga saker. Jag väljer ändå att fokusera på det positiva då häståret 2019 varit tillräckligt tuff för både mig och flera av mina vänner som har häst. Bjuder på en kort sammanfattningen av den senaste tiden och sedan siktar jag med högt huvud och positiva tankar på ett bättre hästår 2020. Må det bli året som vi får göra mer av vad vi älskar och mår bra av, må det bli året med träningar och tävlingar och må det bli året då vi alla är friska och glada. Sirius är nu såld! Innan jul blev Sirius såld till en väldigt trevlig familj och duktig dotter söder ifrån. Han åker nu på lördag och jag kommer utan att tveka sakna honom. Vi har utvecklats tillsammans han och jag under dessa 3 månader som vi fått tillsammans. Både hoppningen och dressyren har blivit bättre och det är med glädje som jag lämnar över tyglarna till en young rider, jag tror de kommer ha mycket roligt tillsammans. Jag och My har löshoppat våra hästar två svängar. Filip visar på en enorm försiktighet och otroligt fin bakbensteknik. Ännu är han något försiktig och vågar inte riktigt bjuda lika fint när hindren blir sådär 110cm, men han hoppar med gott mod så länge det är längre och verkar tycka det är roligt. Året 2020 hoppas jag att vi kan fortsätta hans utbildning i hoppningen även uppsutten. Vi va ju på god väg förra vintern, men med alla skador som varit tog det stopp. Jag tror hoppningen för Filip kommer vara enormt nyttig då han får vara lite yvig i sitt sätt att vara så länge han är modig, det kommer hjälpa honom att ta lite eget ansvar. Sherri däremot är en klippa när vi hoppar, hon är klok och lugn. Hon är med som moraliskt stöd och finns med precis så lite eller mycket hon behöver för Filip och för Mys nya unghäst Elli. Sedan tycker hon det är lite roligt att få hoppa också på slutet när unghästarna fått hoppat klart, då springer hon glatt omkring och skuttar lite. Filip har även fortsatt på sin linje med miljöträning, mycket träning för marken och en del ridning. Det går helt klart framåt med honom - om än väldigt sakta. Men jag hoppas det är sakna men säkert som gäller för honom. Jag har äntligen fått börja inverka på honom i ridningen korta stunder och vissa dagar är han riktigt duktig medan andra dagar är han lite för mentalt spänd av olika anledningar. Vi jobbar på det tillsammans och drömmen är utan att tveka att få honom att fungera så pass att vi kan få åka iväg och träna för Jeanna Högberg tillsammans igen. I övrigt denna höst har jag ridit en hel den andra hästar, bland annat dessa.. 3-åriga dressyrhästen Fager har blivit inhoppad ordentligt under ryttare och gjort det med bravur. Lika duktig som när jag red in honom under förra hösten. Han fick sedan vara med på en hoppträning för Eamon Hickey och imponerade stort med både gott mod och fin hoppning. 2,5-åriga dressyrhästen Vanna har påbörjat sitt liv som ridhäst och under 5 veckor gick hon från att vara försiktig och rädd av sig till att med stort självförtroende både vara supercool i hanteringen kring ridningen samt i själva ridningen. Hon kommer bli spännande att fortsätta jobba med/följa under detta år när hon blir 3 år. 4-åriga hopphästen Kiwi och jag har jobbat en hel del under hela hösten. En häst som blivit sent insutten och sedan tyvärr blivit skadad. Efter skadan läkt har vi jobbat med att återfå styrka i kroppen och sedan har hon blivit inriden på nytt plus hoppad över lite "läskiga" plankor och vattenmattor som hon tog med ro. En riktigt härlig liten studsboll! Jag älskar att jobba med dessa unga hästar, jag kan inte tjata nog om hur viktigt det är att de får en bra grund att stå på så de inte blir lika rädda och förtvivlade som Filip blivit. Bäbisar ska under inridningsperioden få stort självförtroende så de sedan kan ta sig an de svårare uppgifterna som kommer i livet med det självförtroende som har byggts under inridningen. Under året 2020 kommer jag fortsätta jobba med unga hästar i olika åldrar och sammanhang och det är något jag verkligen ser fram emot. Avslutar detta inlägg och året 2019 med två av mina favoritbilder på Sherri och Filip som tagits i slutet av sommaren. Jag önskar er alla en god fortsättning och all lycka inför året 2020! Foto övre bilden: Josefine Strömberg / Foto nedre bilden: My Jeppsson Lindkvist / Tagna vid havet på Alnö 2019
Just nu känner jag sån sprudlande energi över allt bra som händer i min lilla hästbubbla! Jag vågar äntligen påstå att Filip är ridbar igen - på riktigt! För någon vecka sedan gjorde jag en håranalys på honom och fick väldigt många svar på våra problem. När jag på en gång tog tag i detta så blev han helt plötsligt mycket lugnare, rörelsestörningen höger bak är nära nog helt borta och det viktigaste av allt är att jag faktiskt får rida på honom utan protester eller missnöje. Jag är så otroligt lycklig över detta! Det är såklart fortfarande en lång väg kvar innan jag kommer sitta och träna honom som vanligt. Just nu smyger jag in några ridpass i veckan där jag sitter på honom max 20 minuter i skritt och trav. I övrigt får han bralla av sig på lina och följa med på långturer i skogen med Sherri. Sherri har en stadigt uppåtgående kurva just nu, hon älskar hösten. Hon är pigg som bara tusan och väldigt fin i kroppen för att vara henne just nu. Hon sprudlar av glädje när vi är ute och det gör mig alltid väldigt glad. Hon är ett riktigt lyckopiller! För en vecka sedan gjorde i ett ordentligt hoppass och jäklar så hon hoppade. Hon tog i från tårna så jag fick hålla i mig för allt jag var värd. Bör väl tillägga att jag alltid rider Sherri barbacka vare sig vi konditionstränar, skrittar eller hoppar. Så när hon gör sånna kanonsprång som hon gjorde sist så är det inte helt lätt att sitta stadigt. Från och med 1 oktober arrendera jag även stallet jag står i! Det är så kul att jag nu får chansen att driva stallet som är på samma gård som jag bor tillsammans med ägarna. Första helgen jag hade stallet så var vi 10 personer som städade, fixade hagar, rev, byggde, slog gräs och så vidare från tidiga morgon på lördag till sena kväll på söndagen. Det blev riktigt bra! Äntligen har stallet och hagarna fått sig ett välbehövligt lyft och det är en fröjd att se hur fint det blev.
Detta betyder också att jag nu har 3 boxar som "mina" istället för 2 som förut. Och redan 2 oktober flyttade en ny kompis in - en försäljningshäst. En härlig valack i sina bästa år som ska säljas på grund av att ägarens kropp tyvärr inte håller för ridning längre. Så jag har tagit på min att fortsätta utbilda och träna honom tills han blir såld. Han är en sån häst som alltid är rolig att rida - supersnäll att rida ut på, pigg och med egen motor i all ridning, känslig för både skänklar och vikt, tvekar inte en sekund i hoppningen och vill hela tiden göra rätt i dressyren. Det kommer helt enkelt bli roligt att ha honom i stallet! Utöver allt detta så håller jag på att hoppa in en 3-åring som jag red in för ett år sedan. Vi har till och med anmält oss till en hoppträning för Eamon Hickey i november. Ännu mer saker att se fram emot! Så som ni förstår så rullar mitt hästliv på med massa positiv energi och många roliga saker att se fram emot. Det roligaste måste jag ändå säga är att jag nu har flera hästar att rida på! Efter att bara ha ridit på Sherri på hela sommaren så har jag saknat att få rida ännu mer, träna ordentligt och ha mål att sträva efter. Jag älskar att rida Sherri, men som den pensionär hon är så har vi inte så många mål i livet förutom att hålla oss pigga och fräscha. Det är något speciellt med hösten ändå. Det är oftast på hösten som mitt hästliv får sig en extra knuff på något vis! Nu var det länge sedan jag skrev här, men det finns tyvärr inte mycket att skriva om. Sherri tuffar på som en lyckliga pensionär hon är och Filip utreder vi fortfarande och försöker hitta en lösning för.
I somras tog han ett stort kliv framåt och vågade släppa upp mig på hans rygg igen, om än för att bara sitta där. Jag rider honom fortfarande inte på något vettigt sätt utan de få gånger i månaden jag kryper upp på hans rygg är mest för den mentala träningens skull. Jag åker omkring på honom i skritt och kanske lite trav, barbacka i ridhuset endast iförd grimma eller träns. Jag vill verkligen ge honom en bättre upplevelse än vad han hittills i livet varit med om och därför bestämde jag mig i sommar för att göra precis tvärt om mot för vad de som red in honom gjorde. När vi var uppe i stugan i sommar hoppade jag upp på honom lös i hagen och lät honom vandra omkring så som det passade honom. Det gjorde susen, för efter det har han alltid sett nöjd ut när jag klivit upp på honom. Han får inte längre panik över att ha mig på ryggen, men fortfarande är det något som inte riktigt stämmer. Han rör sig fortfarande lite ojämnt stundvis och sparkar i vissa lägen när han måste arbeta. Jag är långt ifrån beredd att ge upp på honom ännu, så nu börjar en till fas i utredningen av honom. Det roliga är att han har blivit lite mer kontaktbar under sommaren och han har dessutom kommit på att det är roligt att bada och simma. Sherri älskar ju att bada och därför är det så roligt att även Filip har lärt sig att älska vattnet i sommar. Bilderna i inlägget är från en liten tripp vi gjorde till havet i slutet av sommaren och My följde med oss och fotade lite. Filip va så himla lugn och duktig hela utflykten trots att han va själv. Nu siktar vi framåt. Jag är som sagt inte redo att ge upp och målet är att rida honom riktigt igen lagom till årsskiftet. Igår efter den vanliga kvällspromenaden med hästarna så hajade jag till – Filip har blivit så mycket rundare sedan vårt första klinikbesök för 8 veckor. Tog lite bilder på stallgången på honom för att ha dokumenterat. Det är ju synd att jag inte har ordentliga bilder på honom utan utrustning sedan innan vi började med rehabiliteringen.
När jag ser på honom nu så känner jag mig tacksam. Tacksam för att jag litade på min magkänsla och verkligen kollade upp detta. Tacksam för att Filips kropp och psyke verkar ta rehabiliteringen på rätt sätt, han fyller ut sin kropp med fina runda muskler och hans temperament har blivit mycket lugnare och stabilare. Må nu detta gå vägen. Vår vardag består av promenader, rehab och väntan. Filip har nu gjort två veckors rehabilitering sedan det senaste veterinärbesöket. Han har gått som handhäst till Sherri eller promenerat med mig nästan varje dag i allt från 30 min till dryga timmen. Han är glad i hågen när han ger sig ut och vill inget hellre än att springa, så det är en positiv häst som ger sig ut på alla våra promenader. Vilket såklart känns väldigt skönt då jag själv är måttligt road, haha.
Nu går vi in i vecka 3 av rehabiliteringen och det betyder ännu längre skritturer blandat med kortare lite lite trav. Denna vecka får han endast trava korta sträckor där det är ett bra underlag och helst plan mark. Det viktigaste nu när han ska trava är att han sätter igång traven på ett bra vis utan att springa iväg med huvudet i luften, att han skjuter på med sina bakben och låter huvudet vara kvar långt ner, långt fram. Det blir svårt, men det är målet. I övrigt får han medel för att hjälpa till inflammationerna och den mentala stressen, jag sätter akupunkturnålar på honom 1-2 dagar i veckan, smörjer/masserar med arnika på utsatta områden så som knän, revben och framkotor och så gör vi de övningar som vi fick av Josefin på Multihorse. Som ni hör har vi det vi gör trots att vi inte får rida eller träna. Dock tycker jag synd om Sherri, hon är helt klart den som blir mest drabbad. Största delen av min tid går till Filip med allt som behöver göras med honom och kvar blir då snälla underbara Sherri som aldrig protesterar. Hon blir mindre borstad än vanligt då tiden inte räcker till och hon går nästan enbart med Filip på tur nu, vilket betyder att hon inte får springa och busa. I stället får hon stå ut med att Filip både tuggar och kliver på henne med jämna mellanrum när vi är ute och får snällt göra som matte säger för att de inte ska uppstå kaos. Hon är verkligen en pärla som går att lita på i alla väder <3 Snart hoppas jag att Filip känner sig redo för att börja tömköras, för då kommer Sherri äntligen få börja busgaloppera i skogen igen. Allt jag vill nu är att Filip ska bli bättre så vi har en framtid tillsammans. Det får ta exakt så lång tid det behöver bara vi har en framtid på tävlingsbanorna. Han har blivit mycket bättre i den mentala biten och känns överlag mer till freds och har fått ett lugnare uttryck i ögonen. Fysiskt kan jag inte bedöma om han har blivit bättre eller inte. Han har lagt på sig mer muskler och blivit rundare, men jag kan inte bedöma om han har blivit bättre i sitt högra knä eller inte. När han kommit igång lite på töm så ska jag filma honom och skicka till vår veterinär som får vara med och göra en bedömning om vi är på väg åt rätt håll och kan fortsätta på den planen vi har lagt upp. Så var det dags – återbesöket. Något jag både längtat och bävat för. Det går så enormt mycket tankar genom huvudet dagarna innan. Kommer han vara bra? Ska jag någonsin kunna rida honom igen? Kommer jag förlora ännu en häst? Kan jag få honom frisk trots allt som är/har varit? Har vi behandlat rätt grej eller finns det mer skit i kroppen på honom som vi missat? Ja ni förstår ju att natten till återbesöket inte bjöd på många timmar sömn. Min mage höll på att vrida sig ut och in och jag vaknade med väldigt tungt huvud och kropp som helst inte ville vara med alls. Och på allt detta så började det såklart snöa(!!) och både bil och transport har sommardäck. Inget ville riktigt gå min väg i torsdags helt enkelt, men vi tog oss till kliniken i sakta mak och kunde påbörja undersökningen.
Vi började med att gå igenom vad som hänt sedan sist, jag berättade om alla behandlingar han fått hemma, hur otroligt fast han suttit och sned han varit. Visade även filmer från i onsdags när jag tömkörde honom för första gången efter det senaste kaoset på töm. Något bättre men inte helt bra. Hur känslan kring honom är både fysiskt och psykiskt. Sedan drog vi igång. Han fick först skritta och trava på rakt och böjt spår för att se hur han rörde sig. Väldigt fin på rakt spår och ännu mer rörlighet i korset sedan sist. På böjt spår kunde vi konstatera att han gick något kort med höger bak i båda varv och gärna tippade in åt höger för att slippa belasta höger bak. Efter det kom böjprov – reaktion på höger bak när hon böjde själv knät, men i övrigt bra bak. Liten ömhet i själv böjmomentet på båda fram lågt, men även det bättre än sist. Ultraljud på båda knäna igen och vänster knä hade svarat bra på behandling och såg så gott som helt bra ut. Ingen onödig vätska och en renare led – skönt. Höger knä hade dock inte svarat på behandlingen så som vi hade önskat. Fortfarande mycket vätska i knät. Vi pratade igenom ordentligt om hur läget för Filip ser ut, vad vi skulle kunna tänka oss mer att gå igenom och bestämde oss för att ta nya röntgenbilder på ryggen igen för att se både tornutskotten bättre och den nedre delen av ryggraden. Minns såklart inte vad Elin sa att det hette det vi kollade efter, men det var i vilket fall en åkomma som gör vilken häst som helst oridbar för all framtid. Så vi vill verkligen utesluta alla problem med ryggen eftersom han har sadeltvång. Tack och lov såg ryggen väldigt fin ut och vi kommer inte rota mer i den. Nya bilder togs även på höger bakknä för att se om det blivit någon förändring sedan augusti 2017 när de andra bilderna togs. Ingen förändring, men vi fick en bättre uppfattning om hur knät ser ut och det är på två ställen som skelettet är som urgröpt i stället för att ha en rak linje. Det har bildats brosk vid dessa delar som till viss del kompenserar för det saknade skelettet, men det betyder att det alltid kommer finnas en försvagning i just höger knä på honom. Han behandlades igen i höger knä och de tog även ut en del av vätskan för att försöka hjälpa honom att få bort den inflammerade vätskan fortare. Det var intressant att se hur ledvätska ser ut. Elin förklarade det som att det ska se ut som vitt vin i färgen(det ska gå att läsa igenom vätska om en lägger en text under) och vara som flytande honung i konsistensen, rätt kladdig med andra ord. Filips vätska va något för mörk och rätt för mycket vattning för att vara bra. Han fick även metacam direkt i blodet för att ge honom en boost i rätt riktning. Det blev med andra ord en väldigt lång dag på kliniken med många funderingar fram och tillbaka. Vi bestämde att vi inte ska komma på återbesök först slutet av sommaren igen, att han ska få en chans att komma igång och börja bygga muskler, så länge han inte blir sämre vill säga. Vi kan inte spruta honom mer i leden just nu och kroppen måste få en chans att ta reda på inflammationen. Vi ska ändå hålla kontakt med Elin under sommaren och skicka filmer till henne och uppdatera statusen. Är han inte bättre efter sommaren så får vi se hur vi går vidare, men det tar vi då. Nu ska vi koncentrera oss på att bygga muskler. Planen just nu ser ut som detta:
Med andra ord så börjar vi om från början, igen. Förhoppningen är att han kommer bli så pass bra i arbetet på töm att jag kommer kunna börja sitta på honom någon gång i sommar. Det kommer handla mycket om att skritta ut i skogen och lyfta på fötterna från början. Jobba kommer han få göra på töm utan ryttare då kraven inte alls blir lika höga då och jag kan lättare släppa pressen på honom om han blir mentalt blockerad eller får det jobbigt med bakbenen. Min högsta önskan just nu är att rehabiliteringen kan hjälpa honom att bli bättre över sommaren och att när vi åker på återbesök igen i slutet av sommaren så får jag grönt ljus att börja jobba honom riktigt under ryttare igen. Kommer göra precis allt jag kan för honom. Han kommer få alla behandlingar han behöver av Maja och Josefine för att bli bra i kroppen och sina muskler i övrigt och han kommer få noga utvalda tillskott som ska hjälpa honom att läka inifrån. Jag kommer hålla kontakten med vår veterinär med status och filmer så vi hela tiden kan få hjälp att se om vi är på rätt eller fel vägen. Håll tummarna för oss att det går vägen. Min guldgosse bara måste bli bra. |
Välkommen!
Arkiv
April 2021
Kategorier
Alla
|